Reportaget i Vi föräldrar

Vissa av våra bekanta har fått sig en liten överraskning när dom i somras bläddrat i tidningen Vi föräldrar (nummer 9 juli 2014) och plötsligt fått syn på fem stycken bekanta ansikten. Och jo, det är faktiskt vi som syns där på sidan 67.

I vintras kontaktades jag per mail angående ett reportage till Vi föräldrar om olyckor och barn.  Journalisten hade hittat min blogg och läst om Elias benbrott för två somrar sedan. En liten intervju per mail och några månader senare kan man se resultatet här:

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC
Bilderna är klickbara så det borde gå att läsa texten någorlunda.

Ett år

Ett år sen. Augusti-September 2012.
rullstolaugusti12.1augusti12rullator2

Det känns som en livstid. En hel evighet sedan. Men det är faktiskt bara ett år sedan Elias satt i rullstol, och just i månadsskiftet augusti/september fick börja ta sina första steg med stöd på sjukhuset och sedan avancera till att gå med stöd av möbler och mommos rullator. Ett år sedan min rygg värkte av att lyfta en 17 kgs pojke i och ur rullstolen, till sängen, på toan. Vecka efter vecka. Ett år sedan jag var expert på att lindra hans nattliga värk med ispåsar och tramaldroppar, smekningar på huvudet och en liten sång. Ett år sedan jag hade den perfekta knixen på hur man snabbast vecklar en rullstol i och ur bagageluckan istället för en barnvagn. Ett år gick så fort. Och allt blev ju så bra till slut precis som vi visste att det nog skulle bli.

För er som inte följde min blogg vid den här tiden ifjol kan ni läsa här vad det var som hände. I dag är han helt återställd. Det enda tecknet på hans olycka är två små ärr vid sidan om knät och spikarna han har sparat i sitt rum. Lite problem med balansen har han, så nästa vecka ska han få börja gå i en jumppagrupp för barn på fysioavdelningen på hälsostationen. Men på det stora hela. Det gick ju bra. Till slut. Även om jag väl aldrig riktigt kommer att glömma den hjälplösa känslan jag hade när jag satt i ambulansen eller utanför operationssalen och väntade. Och så kommer jag aldrig nånsin glömma hur tapper han var genom alltsammans. Hur galet imponerad jag var av hans kämparglöd. Världens tuffaste Lias.

Puikkojen poisto – benoperation 2

Idag var det då äntligen dags. Pinnarna skulle bort efter nästan fyra månader inne i Elias ben.

Innan operationen idag var det här det enda egentliga yttre tecknet på olyckan i augusti, två pyttesmå ärr på var sida om knät. Det och att hans högra knä var bredare än det andra pga pinnarna som stack ut.

Steg han upp och gick blev det naturligtvis uppenbart att det var nåt som inte stod rätt till iom att han haft en mycket speciell gångstil de senaste månaderna och haltat väldigt. Det har hänt att bilar stannat när han linkkat över vår väg till sin kompis på andra sidan, och frågat om han behöver hjälp.

Men här är dom nu, hans två titanpinnar som vi fick hem som minne. Ett kort dagkirurgiskt ingrepp som tog ca en timme. På samma ställe som sist har dom bara snittat upp ett par centimeter och dragit ut dem. Ganska fantastiskt egentligen. Inget gips. ‘Bara’ dessa mini-strumpstickor instuckna från knät. Och små små ärr som med tiden kommer förvandlas till två ljusa prickar bredvid knät.

Sen var det ju en milsvid skillnad på att komma in såhär planerat på en kort operation med ett friskt glatt barn när man jämför med att åka ambulans och vänta på akutoperation med ett barn som mår mycket mycket dåligt och har väldigt väldigt ont. Mindre trauma för alla och inga tårar för mamma.

Hur man bäst botar ledsen nyopererad fyraåring från sjukhusblues: Indiana Jones spel i pappas famn.

Och isglass naturligtvis. Säg det som inte kan botas med isglass.

Och nu har vi rullat fram Miss Daisy den blommiga rullstolen igen för ett kort tag. Sedan hoppas vi få ta farväl av henne för gott.

Rapport om Kapten enben

Nedräkningen har börjat för den enbente piraten. Om en vecka har vi operationsdatum bokat. Då är det meningen att titanskruvarna i Elias ben ska tas ut. Nästan tre månader har dom suttit där nu. Egentligen bör dom vara där 4-6 månader enligt ortopeden men dom ska försöka ta ut dem lite tidigare än normalt om bara benet vuxit sig tillräckligt starkt.

 

På den här bilden från kalaset igår ser man ganska bra hur läget är just nu.

Han går och står på benet men kan inte röra det normalt. Spikarna som kommer ut på båda sdorna om knät (här kan ni se röntgenbilden på hur det ser ut) är aningen för långa och stör knäts funktion. Han kan varken böja det ordentligt eller ha det riktigt rakt. För att kompensera längdförlusten på den sidan går han nu på tå på det sjuka benet och så har han blivit väldigt sned i kroppen. Han blir väldigt fort trött och orkar inte gå särskilt långt eller snabbt, och så har han väldigt ont i knät.

Man hör tydligt när det är Elias som kommer gående i huset för han låter verkligen som en pirat med träben, du-dunk, du-dunk låter det när han tar ett kort hastigt steg på tå på det sjuka benet och sedan dunsar i golvet med det friska vänstra benet.

Så nu håller vi tummarna att han ska förbli fri från förkylningar den kommande veckan, i sånt fall skjuts operationen fram, och att benet skall ha vuxit ihop tillräckligt för skruvarna att tas bort så att han slipper ha smärta i knät och kan börja röra sig mer normalt igen.

Att ha återvänt till the scene of the crime

Idag har vi bland annat träffat konstnären och konstruktören Antti Maasalo.

Det är han som har gjort gungan och dom andra leksakerna i Stundars lekplats där Elias bröt sitt ben för två månader sedan.

Idag mötte vi upp honom och Stundars verksamhetsledare Gunilla Sand och intendent Peter Båsk. Tillsammans försökte vi komma underfund med vad som är det troligaste scenariot för hur Elias bröt benet i gungan och nu kommer dom att  bygga om och förbättra gungans säkerhet så att inga fler olyckor ska kunna hända.

Elias kände sig naturligtvis lite blyg och utsatt när han skulle försöka förklara för främmande människor vad som hade hänt senast han var på den här platsen. Men han berättade småningom i alla fall det han redan förklarat många gånger förut för oss om att han hade suttit i gungans ena ände och fallit av åt sidan och att benet satt fast i ett hål som finns på gungan. Det utrymmet där hans ben fastnade skall nu täckas så att man inte får ner ben eller fötter där längre. Ett bra initiativ tycker jag.

Sex veckor

Idag är det sex veckor sedan Elias olycka.
Och nu far han omkring med hjälp av rullator och längs möbler som han kan hålla i. Rullstolen används allt mindre.

Han får ännu inte gå utan stöd eftersom benet inte ska få hålla hela hans kroppstyngd ännu, men med stöd får han stå och gå. Lite i taget, belastar han benet mer och mer för varje dag. Och sträckan fram tills han igen springer, klättrar, simmar och cyklar som förr krymper alltmer.

Dagens hjälte

Bland annat det här har vi sysslat med idag:

Modigaste modiga Elias. Efter tre veckor i rullstol fick han träna på att stå lite för första gången hos fysion idag. På torsdag ska vi på fler kontroller och röntgen så att kirurgen ska få säga exakt hur mycket han ska få börja träna upp benet. Rullstolen slipper han dock inte förrän om ytterligare 3-5 veckor.

Och tack till alla som hörde av sig med omtanke igår gällande Elias allergi. Det blir även träff med astmasköterska och barnläkare på allergisidan på torsdag så då får vi prata lite mer om hur vi ska fortsätta med hans mjölkprovokationer.