Arguineguin

Det har ju inte bara varit sjukdom och elände det senaste halvåret som sagt, det har också funnits höjdpunkter. Som den här. En vecka i södern med stora tjocka släkten. Två av Magnus bröder med fruar och barn + svärfar + vi, drog till Arguineguin på Gran Canaria veckan innan påsk. Åtta kusiner som hade varandras sällskap, all-inclusive som gjorde matbestyren en icke-fråga, sol och värme. Underbart.

argui10argui2arguineguin3argui5argui3arguineguinargui4argui1argui6argui8argui7arguineguin2

Ingendera av oss hade besökt Kanarieöarna innan och för att vara helt ärlig hade vi väl inte så höga förväntningar. Vi ville mest ha en resa med direktflyg från både Vasa och Göteborg på samma tidpunkt, inte för lång restid och lite värme. Men vi blev mycket positivt överraskade. Hotellet vi bodde på var fräscht och fint, maten var otroligt god och omväxlande hela veckan så man hann aldrig bli led all-inclusiven och poolen var värmd så trots att havet var kyligt kunde vi bada hela dagarna. Naturen runt Arguineguin var vacker och mäktig och bara att få sova med balkongdörren öppen så man somnade till ljudet av Atlanten som slog in mot stranden var balsam för själen efter en tuff vinter.

Ett försiktigt hej, vi lever.

 

Det blev ingen omstart där för ganska exakt ett halvår sedan här på bloggen. Varför? Jo, för att när det nya året som vi hoppades skulle vara bättre än det förra väl kom, så blev det inte bättre än det som gått. Alls, faktiskt. Nästan tvärtom. Det nya året började som det gamla slutade, med allvarligt sjuka föräldrar som varit in och ut på sjukhus turvis varje månad hittills det här året.

Jedi har också haft lite otur och blivit sydd i tassen men han är ok nu ❤

 

Det har varit en riktigt tuff vinter och vår. Min mamma och pappa har åkt ambulans och legat inne med allvarliga tillstånd båda två flera gånger. I min mammas ena lunga upptäcktes i vintras en 6 cm stor knöl som misstänktes vara en cancer metastas. Vi levde svåra olidliga veckor tills det sedan visade sig vara nåt annat. Vad vet vi inte med säkerhet, men knölen har försvunnit med mycket kraftig medicinering. Och det är det enda som spelar någon roll. Sedan började hennes hjärta krångla också pga lungorna och ambulanspersonalen började hitta fram och hälsa på oss som gamla bekanta. I nuläget är mammas tillstånd äntligen stabilare och hon är hemma i grannhuset och steker plättar åt våra barn igen. Vi hoppas så förblir.
Min pappas tillstånd är dessvärre inte särskilt stabilt alls. I förra somras fick vi veta att han har en mycket svår diagnos, en lungsjukdom som är obotlig och framskridande med väldigt dålig prognos, Idiopatisk lungfibros. I dagsläget lever han med tilläggssyre som han får genom en slang i en grimma var han än är och pga. lungorna har även hans hjärta påverkats och fått jobba alltför hårt vilket lett till en rad komplikationer som gör att han regelbundet svimmar av utan förvarning varsomhelst närsomhelst, slår sig svårt och har bland annat haft bruten käke och många brutna tänder från att ha fallit. Vi söker lösningar för att underlätta hans vardag och är för tillfället mitt uppe i att renovera och inreda en lägenhet i ett servicehus en liten bit ifrån oss där han är i tryggare förvar med hjälpen nära jämfört med ensam ute i sitt hus långt ute i skärgården. Dock ingen lätt övergång för en man som älskar naturen och friheten i ett hus han byggt med egna händer.

Och ja. Sen blev jag ju arbetslös. Igen. För andra ggn på ett drygt halvår. Det tillfälliga vikariatet på Sjukvårdsdistriktets ekonomiavdelning som jag hoppade på när jag blev långtidspermitterad från Aveo i förra somras tog ju även det slut. Det är ju så med tillfälliga vikariat, att dom är just, tillfälliga. Under vikariatet hade jag dock valt att inte återvända till Aveo mer då jag hoppades att vikariatet eventuellt skulle kunna bli förlängt senare, en risktagning, som inte gick helt i hamn där ett tag då jag plötsligt stod med noll arbetsplatser från att ha haft två.

Så ett sånt halvår. Men vet ni. Livet segrar ju liksom ändå alltid på nåt förunderligt vis. Även nu. Det har ju också hänt fantastiska saker. När det sett som mörkast ut har det ändå vänt. Som att den 6 cm stora knölen i mammas lunga som läkarna var så gott som säkra på var en cancertumör visade sig vara nåt som gick att bota med Kortison. Eller som att jag när jag blev permitterad för ett halvår framåt i augusti inom tre veckor hade fått ett halvårs vikariat, och med samma osannolika timing i våras när jag igen stod utan kontrakt, inom tre veckor fick besked om att jag fått en fast tjänst på fulltid som jag sökt.

Så vi har landat på fötterna, igen en gång. Jag har nyligen börjat mitt nya jobb som avdelningssekreterare inom psykiatrin, ett jobb jag hittills stortrivs med. Jag känner mig verkligen som fisken i vattnet att få jobba inom vården utan att ändå jobba som vårdare. Jag hör väl till de få konstiga människor som genuint tycker att jobbet med patientjournaler och medicinska dikteringar bland annat är hejdlöst intressant. Och som sagt, mamma steker plättar åt barnen i grannhuset igen och snart har vi förhoppningsvis min pappa inom två kilometers radie i en trygg miljö där hjälpen kommer på några minuter om den behövs.

Så hej på er. Nu tycker jag vi kör. Våren är här (ok det snöar ännu så gott som varje dag men gräset grönskar litegrann snart, så det finns hopp), jag har nytt jobb och det känns som det finns ett liv efter den här svackan också.

Livstecken från landet oflyt.

Hej på er. Ett litet livstecken från soffhörnet framför kakelugnen här i drömhuset. Precis den här utsikten har jag nu. Bilden är dock inte från idag den tog duktiga Anna Sand i somras när hon var här och gjorde inredningsreportage om vårt hus för Byanytt som ni kan läsa i inlägget under.


hoshansensannasand1

Här sitter jag med min kaffekopp och vabbar med två febriga förkylda ungar varav en med igenmurade ögon. Riktigt typiskt novembergöra med andra ord. Egentligen hela året-göra då det kommer till 2016. Året med minst flyt på mycket länge får man väl säga.

2016 skulle bli året av vackert inredningsbloggande då vi äntligen flyttat in i drömhuset till julen fjol. Istället blev det ur hälso- och övrigt livsflyt-perspektiv ett år där ingenting riktigt gick som på Strömsö och inredningsbloggande har inte varit prio ett i år trots två inredningsreportage.

Nånstans där bland n:te varvet med lunginflammationer, magsjukor, ögoninflammationer, Williams brutna arm, att dom upptäckte ett litet medfött hjärtfel hos mig, och Magnus två varv inlagd på neurologisk avdelning med misstanke om tumör/hjärnblödning/propp/hjärnhinne-inflammation/Borrelia /MS (dom vet ännu inte heller vad han har men inget av det i alla fall) började jag bli lite less. När man sedan räknar in Magnus mammas plötsliga bortgång i januari och att inte ena men båda mina föräldrar fått varsinn allvarlig sjukdomsdiagnos i år så börjar man inse att hälsomässigt har 2016 varit ett riktigt piss-år.
Då har vi inte ens ännu kommit till andra saker som fått hjärtat att klappa lite extra hårt (och inte på det bra sättet). Som när Elias hittade en skarp ungersk tryckgranat från krigstiden i vårt uthus och kom springande med den i handen och gav den till mig och den påföljande rumban med bombteam och avspärrningar och intervjuer i expressen och aftonbladet etc. Eller som då en lös aggressiv hund flög på Jedi och mig då jag var ute med honom och ingen kom för att hjälpa (vi klarade oss båda undan med blotta förskräckelsen men det var bland dom mest skräckinjagande minuterna i mitt liv). För att inte glömma att jag plötsligt blev permitterad i somras, och inte nån liten lagom ‘hinna-städa-skåpen-hemma-permittering’ på några veckor eller en månad eller så utan från sommarsemestern fram till årets slut. Hoppsan hejsan vilket bloggvänligt inspirerande liv.

Så 2016 har inte riktigt varit vårt år om man säger så. Men hej på er i alla fall. Vi lever. Barnen växer så det knakar och går i skolan och förskolan när dom inte är förkylda/bryter armar/häller kokhet soppa över sig och får brännsår/hittar granater, och jag har sedan ett par månader ett vikariat på ekonomiavdelningen på sjukvårdsdistriktet och jobbar med nåt helt annat än inredning nu. Magnus har övergått från Radio Extrem till Radio Vega för dem av er som missat det, och trots ett ganska eländigt år då blogglusten somnade bort under de otaliga timmarna i akutens väntrum är vi rätt glada och nöjda med livet ändå.

 

Reportaget om oss i lokaltidningen Bya Nytt

Igår damp Korsholms lokaltidning Byanytt ner i postlådan och på pärmen och i mittuppslaget stod vår familj med fåren kring oss. På begäran av släkt och vänner som bor på andra orter och inte har tillgång till vår eminenta lokaltidning får ni här reportaget, bilderna är klickbara så med lite tur kanske ni kan läsa texten också. Kuriosa: på följande sida i tidningen hittade man vår granne som köpte vårt gamla hus.

byanytt1

byanytt2Det var duktiga Anna som besökte oss och fotade och skrev om vårt drömhus.

När man blir fartblind

När man håller på med ett sånt här evighetsprojekt som är ett gammalt hus med gårdsbyggnader och stor tomt så är det så lätt att bli fartblind. Man FÖRSTÅR ju rent intellektuellt att det skett mycket på kort tid men det känns inte alltid så då man lever mitt uppe i det. Det är så lätt att bara stirra sig blind på alla miljoner saker som ännu är ogjorda istället för att se på alla som redan är klara. Tack och lov för bilder som man kan titta tillbaka via och inse att jo, det händer nog, hela tiden, lite i taget.

April 2015

SAMSUNG CSC

Början på augusti 2015

SAMSUNG CSC

Juni 2016


stenkantträdgård

Augusti 2016

trädgårdaugusti16

Sedan juni har gräset uppe på terasseringen vuxit till sig, vi har krattat ut 45 ton grus på uppfarten och idag har den gamla brunnspumpen fått sig en restaurering. Den fungerar felfritt och brunnen är full med vatten som vi använder flitigt till fåren, blommor etc men pumpen var rostig med flagande målfärg och såg rätt eländig ut.
Efter ett varv med stålborsten och ett lager Uulas traditionella linoljebaserade grafitfärg blev den hur tjusig som helst. Det nya trälocket fick några lager traditionell tjärolja –  inte bara snyggt och vattentåligt, doftar dessutom underbart, och nu återstår det bara att hitta på nåt med det fula betonglocket, nån trädgårdsentusiast som har en bra idé kanske? Stenpartiväxter eller mossa funkar ej då vi använder brunnen flitigt så det måste hålla att gå på.

 

Att sparka igång hösten

Augusti är här och Magnus har idag återgått på jobb. Om nån vecka börjar barnen skolan och förskolan. Vardagen är obönhörligen på intågande. Så nu tänkte jag väcka bloggen ur dess årliga sommardvala. Många har önskat bilder från min mammas nybyggda hus här på andra sidan stenmuren intill oss. Både privat, på bloggen och instagram har det kommit in förfrågningar så idag får det bli några instabilder från hallen och vardagsrummet hemma hos henne:

Vardagsrummet.

Screen Shot 2016-08-04 at 19.39.51

Inköpsställen kan jag dessvärre inte hjälpa med i det här fallet. Soffan är en linnesoffa från Pentik men i övrigt är det mesta köpt i Thailand för sådär 30-40 år sedan, arvegods och antikviteter mamma ropat in på auktioner och hittat på antikhandlar under hela sitt liv. Minst 80% av möblerna och sakerna är desamma som fanns hemma redan då jag var barn, min mamma är inte en kvinna som hoppar från trend till trend då det kommer till inredning, hon har hållit sig med ganska långt samma stil i flera årtionden med minimala uppdateringar här och var.

Screen Shot 2016-08-04 at 19.39.40Mot andra hållet hittar man spisen och tevehörnan, spisen har samma murare som även murat våra båda kakelugnar murat:

Screen Shot 2016-08-04 at 19.39.24

Den lilla hallen, från vilken man kommer till de båda sovrummen, hjälpköket, toan, badrummet och tamburen och mest är ett virrvarr av dörrar som går åt alla håll blev istället en flott entré då den pryds av kristallkrona och guldspegel.

Screen Shot 2016-08-04 at 19.40.11

Som ni ser så har inredningsintresset definitivt gått i arv hos oss. Vi må inte dela precis samma inredningsstil min mamma och jag, men intresset för estetik har jag fått med modersmjölken. Som barn följde jag ofta med min mamma då hon jobbade och såg mängder med olika hem iom att mamma hade egen fastighetsförmedling fram till pensionen. Det fanns alltid en hög (eller tio) med glansiga inredningsmagasin hemma hos oss och ett helt normalt kvällsnöje för mamma och dotter kunde vara att vandra runt i nån möbel- eller inredningsbutik bara för att ögonshoppa och se på allt vackert.

Fler bilder från mammas hus en annan dag. Välkommen augusti!