Trettiårskrisen som aldrig gick över

Lyssnade på veckans snakk och insåg att hurra! jag är inte ensam. Nej Nadia, alla omkring dig är verkligen INTE alls bekväma i sin egen ålder, jag kände igen mig i exakt allt som du sade, det var som att höra nån prata om mina tankar.

Här har ni en till. Ålderskris deluxe. Den började vid 28 snåret för mig, nånstans där när jag stod med syskonvagnen med två barn i fick jag trettiårskris och när jag nu har några veckor kvar tills jag nosar på 34 har min trettiårsnoja inte gått om utan bara fortsatt och blivit värre snarare än bättre. Jag kommer säkert att ha trettiårskris tills den vid 35 övergår smidigt i en 40 årskris.

Kanske det här med åldersnoja kan hänga ihop med personlighetstypen. När Nadia pratade om hennes kontrollfreakishness och smöret som exploderar i mikron kunde man lätt beskrivit hur det ser ut hos oss dom flesta dagar. Månne det är därför jag har sån hemsk åldersoja? För att det just är en av få saker jag har NOLL kontroll över. Åldern, tiden som går, ålderdomen och döden som obönhörligen kommer emot hur hårt man än skulle kämpa emot? (Lättsamt ämne så här på söndagseftermiddagen).   För att försöka råda bot på min åldersnoja de senaste åren läser jag bland annat böcker om äldre kvinnor som njuter av sin mogna ålder, för jag söker nånstans ett hopp, helst en garanti på att äldre ålder inte bara betyder skröplighet, sjukdomar, minskad rörlighet, demens, sorg när närstående försvinner och ensamhet på en institution.

Jag brukar skoja om att jag har 50 årskris vid 30. Inte för att jag KÄNNER mig äldre alls, likt Linn känner jag mig som en tolvåring som bara leker vuxen och undrar när jag ska börja känna mig vuxen? Det är lite i den kontroversen min åldersnoja kommer in. När inre och yttre verklighet inte alls går ihop. Jag har inte ens kunnat smälta att jag är 25 och har barn ännu, och under tiden har jag börjat närma mig 35. Hjäääääälp. Stanna klockan. Jag hinner inte alls med. Nånstans inbillade jag mig nog som barn att när man blir äldre blir man okej med att åldras, att man i nåt skede börjar känna sig som den ålder man är, men jag börjar inse att det nog aldrig kommer ske och det skrämmer skiten ur mig. För om jag inte nu kan acceptera att jag snart är 34 och känner panik inför det? Hur ska jag då sen kunna acceptera att jag är 90 plus (förhoppningsvis) och börjar nå slutet av mitt liv?

Sånt som min åldersnoja triggas av:

När jag får fast mig själv med att tänka att SEN ska jag bli fräschare och mindre rynkig och inser att det är rätt osannolikt att nånting skulle bli bättre snarare än sämre utseendemässigt från och med nu. 

När mina barn nått en ålder som jag minns så tydligt hur det var att vara i och jag tycker att jag så nyss var där själv.

När jag träffar 20-somethings och tänker ‘ja men dom e ju ungefär i min ålder’ och förstår att nja.

När jag träffar 14 åringar och tänker ‘ja men hon e ju bara ett par år yngre än mig’ och inser att testa med 20. 

När jag inser att jag eventuellt börjar nå en ålder där man inte bara kan klä sig enligt principen ‘går det på dig ännu är det okej’ utan också måste ta med i beräknande hur ‘lämpligt’ det är för min ålder och i min roll som yrkesarbetande trebarnsmor. Jag är på väg mot pantertantstatus. 

När andra småbarnsföräldrar pratar om hur deras mommo eller till och med gamlamommo varit och skött deras barn och jag tänker på att vi inte har en enda av den äldre generationen i liv sen många år och att vi redan länge levt en verklighet där det är våra föräldrar, inte mor o farföräldrar, som använder rullatorer och bor på demensboenden.

När jag möter gamla skol eller studiekompisar jag inte sett på åratal och ser hur dom åldrats. Tantigheten och gubbigheten har börjat smyga sig in och jag  tänker men’ sådär gammal är väl inte jag?’ eller?

När jag ser hur jag börjar se ‘vuxen’ ut. Jag har tidigare sett väldigt ung ut för min ålder och fått höra det hela tiden. Ofta fått höra när jag var 30 och hade 3 barn att hur jag hunnit med dem då jag inte kan vara mer än 22 osv. Flickigheten har liksom suttit kvar i ansiktet länge för mig. Men nu. Nu möter jag nog en vuxen kvinna i spegeln och jag är inte säker på att jag är vän med henne. 

lillaanna
Vart tog den söta lilla flickan vägen? (och så är 70% av alla som läser den här bloggen för unga för att ens minnas den låten).

Annonser

4 thoughts on “Trettiårskrisen som aldrig gick över”

  1. Jag hade en otrolig kris från 28 till 32 ungefär. Skulle ha kunnat byta ut det mesta i mitt liv, men nöjde mej tillsist med att sätta mig på skolbnken och byta jobb så småningom. Nu kommer 40 emot väldigt snart och det har jag inga problem med. Förstår inte varför 30 var så svårt, då var jag ju ännu jätteung!!?? Men 4 0 funkar bra. Men efter detta kan det stanna!

  2. Intressant ämne… är själv ganska nöjd med att vara där jag är nu, runt 40, men nu kan det liksom stanna av… 50 känns ju… väldigt mycket äldre… Fat heller blir man ju äldre än inte, för om man inte blir äldre betyder det ju typ att man är död… Man får fylla åren med LIV så gott det går, och leva bra för att öka chansen vara med länge…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s