Vägraren och njutaren

För några veckor sedan hade vi två debutanter på samma dag. William började ettan i skolan och Lova började i församlingen treårsklubb två förmiddagar i veckan. Så hur går det för dem då?

lolloklubb

Lova. Not so good. Totalflopp är väl närmare sanningen. Vi ska ge det ännu ett försök nästa vecka men både klubbtanterna och vi börjar nog vara överens om att vi kanske släpper det nu. Hon vägrar. Totalt. Och Lova är ingen man förhandlar med som bekant. Vi har försökt skola in i fyra veckor nu och inget fungerar.

Vi har testat både att långsamt slussa in henne på samma sätt som dom andra mammorna där, och att bara get it over with. Först sitta lite inne i klubbrummet, nästa gång vara mestadels utanför rummet, följande gång inte gå in i rummet alls, och så förra veckan ‘rev vi loss plåstret’ och jag åkte. Bände loss små svettiga mjuka Lova-armar som klamrade sig panikartat runt min hals, pussade gallskrikande flicka och gick iväg och lämnade henne hysteriskt vrålande i ena tantens famn och hoppades att hon skulle lugna sig efter en liten stund.
Och hon lugnade sig. Och allt var frid och fröjd när jag ringde efter tio minter. En stund. Tills dom ringde och sade att Lova var helt otröstlig och bara grät och skrek och att jag nog var tvungen att komma tillbaka för dom fick inte henne lugnat på nåt vis alls. Och den här veckan. Ja. Den här veckan vägrade hon ens vara där MED en förälders sällskap.
Så det blir knappast nån klubbhöst för Lova det här året. Och igen tackar jag min lyckliga stjärna att klubben bara är en frivilligaktivitet och att vi inte är tvugna att pina oss och henne genom detta för att hon är tvungen vara 30h i veckan på dagis medan vi jobbar. Pusslet må vara hur svårlagt som helst men såna här ggr är det definitivt värt det.

skolstarten

Och så har vi William. Där är det raka motsatsen. Total succé. Han ÄLSKAR skolan. Han går lyckligt dit varje dag, väntar på måndagen när det är helg och rusar ivrigt in i sitt rum och gör läxorna direkt han kommer hem. (Det lär ju vara för evigt. Not.) Han stortrivs verkligen. Smidigaste skolstarten tänkbar. Tänk hur olika det kan vara.

Annonser

3 thoughts on “Vägraren och njutaren”

  1. Usch, så fruktansvärt jobbigt för mammahjärtat med barn som gråter! Och hur olika det kan vara mellan barn, dessutom i samma familj!
    Vi har haft helt sjuk flow med dagisinskolning för L, tog 2 dagar (få se hur det går med D, den lille mamisen…) – men då har han varit i parken sedan han var 1.5.
    Tror förresten det är lättare att lämna barn med parktant först, för det är inte så lång process att lämna så barnet hinner liksom inte bygga upp den där paniken på det sättet… (mot på dagis då man skall klä av alla kläder, sätta innetossor på, hänga upp kläderna, tvätta händerna, hälsa på tanterna osv) Nå kanske ni fattar… 😀

  2. Felicia skippade gråten de första gångerna. Hon drog på sig innetossorna och sa glatt åt Jonas ”hejdå pappa, far ti jobbe du nu”. Men nu har hon sett att några andra barn gråter massor och får då extra kramar och att mamma/pappa stannar där en liten extra stund. Så nu ha hon börja med samma. Gråter som ett tok varje gång vid klubben OCH hemma. Blir lite småjobbigt på morgonen då Jonas ska på jobb… Hoppas det går om fort detdär ”härmandet”. För sen när hon väl är på klubben trivs hon.

  3. Vilken tur att dagklubben är frivilligt. Vi testade också ha vår Elin där, men sen började hon också totalvägra. Så istället för att skynda iväg imorse, sov vi till 9:30 idag… söööönt, sööönt, sööönt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s