Vinterns

Vi har haft Reimatec, PoP och Molo förut. Så i år tänkte vi ge Kappahls kaxs vinterhalare en chans. Betydligt billigare än de andra märkena vi prövat, hoppas det inte reflekteras i egenskaperna. En riktigt färggrann en fick det bli för William i år. Sista året han har halare misstänker jag.


Snygg är den i alla fall och kvaliteten känns bra. Vi har haft höstkläder ur denna serie och varit riktigt nöjda. Lite oroar jag mig för att tyget ska bli styvt och prassligt i kylan. Är det nån som har erfarenhet av dessa halare och kan ge sitt omdöme? Vi Föräldrars test gav dem gott betyg i alla fall och där stod dom sig bra mot betydligt dyrare märken.

Uppe i det blåvita

Jag drömmer blåvita köksdrömmar för tillfället. Perhaps perhaps. Vi får väl se. Man kan ju begrunda och beundra i alla fall.

Bilderna är alla googlade och lånade från alla möjliga ljuvliga vackra bloggar bland dem Julias vita drömmar och Lilla villa vita. Resten minns jag tyvärr inte varifrån jag sparat dem i min inspismapp, hoppas ingen tar illa upp för att jag postar deras bilder.

Dagens hjälte

Bland annat det här har vi sysslat med idag:

Modigaste modiga Elias. Efter tre veckor i rullstol fick han träna på att stå lite för första gången hos fysion idag. På torsdag ska vi på fler kontroller och röntgen så att kirurgen ska få säga exakt hur mycket han ska få börja träna upp benet. Rullstolen slipper han dock inte förrän om ytterligare 3-5 veckor.

Och tack till alla som hörde av sig med omtanke igår gällande Elias allergi. Det blir även träff med astmasköterska och barnläkare på allergisidan på torsdag så då får vi prata lite mer om hur vi ska fortsätta med hans mjölkprovokationer.

Skakigheten och hatet

Som att det inte räckte att han är fyra år och har två titanpinnar inopererade i sitt lårben och ska sitta i rullstol i många veckor. Ikväll fick tappra Elias älsklingen en ruggigt skrämmande allergisk reaktion helt ur det blå. En pizza utan ost han alltid förr kunnat äta visade sig plötsligt minerad. Hur han orkar vara så glad och modig och lugn genom allt sånt här övergår mitt förstånd. Han är väl van.

Men jag vänjer mig aldrig. Varje gång vet man att han potentiellt kan sluta andas och att det kan bli livshotande även om vi tack och lov aldrig hamnat där än.

Ikväll var det nära. Det var första gången epipennan, sprutan att sticka i benet om det blir kritiskt, kom fram på bordet i beredskap. Och naturligtvis inföll detta precis när Magnus var ute på promenad med hunden utan telefon. Nej. Man vänjer sig aldrig och man vill aldrig vänja sig.

Hat är ett väldigt starkt ord. Men jag hatar verkligen denna mjölkproteinallergi från botten av mitt hjärta. Jag hatar att se honom kräkas slem och kippa efter andan och gråta för att halsen är så grötig och tjock. Jag hatar hjälplösheten, att inte kunna hjälpa honom mer än att snabbt ge mediciner, hålla en hink framför honom, gå ut på trappan i friska luften och vänta och hoppas att det går om utan sjukhusbesök. Och jag hatar denna skakighet som sätter sig som iskyla i benmärgen länge länge efteråt fast han sitter i soffan och myser framför barnprogrammen och är så trygg och nöjd nu igen. Livets skörhet gör sig påmind lite för ofta för tillfället.

Nostalgin

Satt och gick genom bloggarkivet första gången på mer än ett år när jag snubblade över bland annat den här bilden. Livsfarligt ju. 

Mina små, små godingar. Mammahjärtat smalt. Och Lias kämpen vår. Så liten och så söt och nu sitter han i rullstol och är ändå stora glada killen. Snyyyyft.