Just nu

Jag vet inte om det var för att han var rädd att jag skulle skämmas till döds av hans lilla dansnummer men ikväll överträffade min man verkligen sig själv. Han kom hem med mitt favoritrödvin, min älsklingsmozzarella och så städade han bort efter middagen medan jag fick åka iväg på en kort loppisrunda på egenhand.


Att han sen kråmar sig på band i grön sidenmorgonrock må vara förlåtet.

Lilla ladyn

Dagen började med ett kärt återseende, öppna dagis. Där Lova igen utmärkte sig genom att skrämma slag på minst ett annat barn genom att vara så hårdhänt att pojken sedan grät och skrek och behövde vara i sin pappas famn varje gång hon närmade sig.

Tyvärr slutade det med en ynklig och febrig liten loppa som somnade på min mage i vardagsrumssoffan. Den enda gång hon är tillräckligt lugn för att gosa i soffan länge nog för att somna är när hon har feber. I friskt tillstånd aldrig så lugn och lady-like.

Nobody puts Lova in a corner.

Hugo

Kvällens film.

Fem oscars  vann den. Och ja. Den är magisk. Och så vacker så vacker. Och alla vi som var unga på nittiotalet tänker genast på Smashing Pumpkins skivan Mellon Collie and the Infinite Sadness.

Sista

Jag har inte dött efter gårdagens zumbamaraton, vi har bara njutit av vår allra sista dag på familjens sexveckorssemester. Imorgon går Magnus tillbaka på jobb och vardagen återvänder på allvar.

Sista kvällen i Thailand. När barnen hade somnat smög jag mig ut ensam för ett sent kvällsdopp. Stjärnorna hade precis tänts, syrsorna surrade i bakgrunden, poolvattnet var ljummet som badvatten. En härlig stund att spara i minnet för slaskiga gråa dagar.

Ganska lagom

Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med att lagom är bäst. Alltid varit lite av en allt eller inget person. Ska man göra något, kan man likaväl göra det ordentligt liksom.

Så när jag skulle testa på Zumba för allra första gången tyckte jag att jag likväl kunde hoppa i i den djupa ändan direkt och skippa alla grundkurser och sånt pjasigt och ge mig direkt på ett tretimmars Zumba maraton för välgörenhet till förmån för Ungdomspsykiatriska mottagningen i Vasa.

Man behövde naturligtvis inte vara med alla tre timmar, den sista timmen när fotona togs hade det redan tunnats ut avsevärt i leden. Tror ni jag kunde fömå mig att gå hem i förtid? Nej nej. Stoltheten och envisheten tog över helt. Tror ni jag kunde ta nån extra paus eller ta i lite mindre än 110% hela tiden? Naturligtvis inte. Tror ni jag hade kommit ihåg att ha med nåt mer energigivande än rent vatten att dricka eller äta? Nej förstås inte.

Resultat? Middagen jag åt när jag kom hem vände och kom upp tillbaks lika snabbt som den slank ner. Men det var ju för ett gott ändamål.