Ännu om det här med genus

Det har ju varit väldigt mycket snack i bloggosfären nu, som alltid, om det här med genus igen. Bland annat hos Linn och Medelmåttan Malin har diskussion förts på senaste.

Jag brukar säga att jag ligger nånstans  i gråzonen vad gäller mina åsikter i genus och jämställdhetsfrågor. Alla som känner mig eller följt min blogg vet ju vid det här laget att jag inte precis är nån som understöder styrd föräldraledighet som man med tvång ska dela mellan mamman och pappan eftersom jag tycker varje familj är unik och måste få vara det. Jag hör heller inte till skaran som tycker man ska ge flaska till barnet hellre än amma för att pappan ska få samma chans att bonda med babyn som mamman från start.

Jag tycker idén att man helst inte ska ha rosa spetsar på sina flickor för att dom då behandlas annorlunda än dom som har jeans och annat unisex är lite överdriven. Jag tycker det är attityderna som måste ändras inte kläderna. Jag brukar lite krasst säga att idén om att man skall kunna bota jämställdhetsproblematiken genom att klä både pojkar och flickor i unisex kläder och kalla alla för hen är lite som tanken på att man skulle vilja bota rasism genom att försöka få alla att bli sådär lagom ljusbruna. En provocerande tanke måhända, men är det inte lite det? Ingen ska ha rosa eller blått utan alla ska ha grönt och alla kallas hen så behandlas alla lika. Är det så långt från tanken att mörkhyade sminkas ljusare och vithyade sminkas mörkare så blir ingen rasistiskt bemött. Lite förenklat? Men det är ju inte olikheterna som är fel det är hur olikheterna BEMÖTS som är fel. Är det inte då attityderna MOT det traditionellt kvinnliga och manliga som ska ändras istället för att alla blir mer mitt på skalan? Kan vi inte istället göra så att alla får ha rosa och blått? Pojkar OCH flickor? Den som gillar rosa har rosa helt enkelt.

MEN FRAMFÖRALLT. Och jag ställer frågan främst nu till sådana som gärna vill ha pojkiga kläder på pojkar och flickiga kläder på flickor. VARFÖR måste man lära sina barn dessa värderingar? Ingen måste sätta tyllkjol på sin pojke om dom inte vill i genuspedagogikens namn enligt mig. Det är var och ens privata smaksak. Men om ni till exempel inte vill köpa tyllkjol till era pojkar, vilket är helt fine, kan ni inte bara säga nåt annat än ‘Nej det där är bara för flickor’ som orsak? Säg bara, mamma tycker inte den är så fin eller den är opraktisk eller nåt.

Varför? Jo, för sen finns det små pojkar som mina två. Som alltid alltid älskat rosa o flickigt. Dom gillar ju också pojkiga grejer. Bilar, dinosaurier, drakar och pirater. Men dom älskar lika mycket rosa, rött, hello kitty och prinsesskjolar. Lila, gult och barbiesar. Dom blandar tuffa pojklekar med söta flicklekar helt naturligt.

Så länge dom varit hemma med mig har det varit lugnt.  Tyllkjol har dom inte haft annat än som utklädning och nej klänningar har vi inte köpt åt dem, men rosa och rött och lite hello kitty har förekommit. Nåt enstaka spänne i håret och lite nagellack har dom fått när dom själva bett om det. Och dom har varit så lyckliga och stolta och spatserat framför spegeln och ropat ‘titta mamma vad jag e fiiiin!’.

Sen började William på dagis. Och så blev han utskrattad för sin Hello Kitty strumpor. Svarta strumpor med en röd hello kitty på skaftet. Hans enfärgat mörklila halare med svarta detaljer skrattas ut. Lila är en flickfärg säger barnen. När han går till sina kompisar och leker så byter han bort rosa hello kitty mjukisar som han älskar. För att kompisarna skrattar och säger att rosa är för flickor och hello kitty är äckligt. Femåringar säger detta. Och ja jag tvivlar på att barnen är födda med dessa åsikter. Det kommer hemifrån förstås. Direkt eller indirekt. Dom har lärt sig värderingen att rosa och hello kitty är för flickor.

Så snälla, snälla ni föräldrar som inte vill ha rosa på era pojkar. Jag ber er. Ni behöver inte ha rosa och tyll på era pojkar (eller dinosaurieblusar på era flickor, det här gäller ju bådadera) men snälla säg inte ‘det är bara för flickor/pojkar’ som orsak för ni uppfostrar små mobbare. Tyvärr. Jobbigt att höra säkerligen men sant. För den åsikten tar dom med sig i sin lilla ryggsäck till dagis. Och så kommer dit en liten pojke som stolt visar upp sina tuffa svarta hello kitty strumpor och så skrattar dom för att han inte är ‘en riktig pojke’, ja, även det har han fått höra. Och det är inte roligt att ha en sexåring med tårar i ögonen som byter bort sina älsklingskläder för att andra föräldrar inte orkar hitta på bättre sätt att uttrycka sig än genom att dra ‘det är bara för flickor’ grejen.

Ingen riktig pojke?

Annonser

38 thoughts on “Ännu om det här med genus”

  1. Tänk om barn kunde få vara barn. Det är sant det du säger, barn mobbar varandra redan i dagis… fy så tragiskt.
    För nåt så futtigt som färger och kläder… här kör vi blandat och har alltid gjort det men ändå måste jag säga att jag aldrig har tänkt som du… hur det påverkar barnen med att dela upp flick och pojk grejer. Det gulligaste jag vet är när min 3åriga son kommer med dotterns dockors och sköter dom som om det vore ett litet barn, det är ju min tanke, att han leker att han sköter ett litet barn, inte att han är tokig som leker med docka!!

  2. Bra skrivet och samtidigt så ledsamt att behöva läsa om era erfarenheter från dagis. Insåg själv nu att jag i bakhuvudet hela tiden oroar mig för sönernas dagisstart, speciellt den äldre treåringen, just eftersom jag inte kan lite på att alla andra barn accepterar och respekterar hans kläder, nagellack eller rosa mockasiner. Han väljer oftast själv kläder och blandar vilt med färger och former (lika mycket blått och bilar som rött och hjärtan) och jag önskar att ingen annan ska ta den friheten ifrån honom.

  3. Så sant så sant! Blir så trött, och arg, på att allt snack om pojk- och flicksaker/kläder/färger. Blir lika, om inte mer, irriterad på genussnacket där inget får vara kvinnligt respektive manligt. Snacket som säger att jag inte borde köpa en leksaksspis åt min dotter eller en lastbil åt min son för att jag då uppmuntrar stereotypiskt tänkande. Snacket som applåderar och uppmuntrar mig som förälder när jag klär min son i rosa men inte när min dotter kläs i rosa. Snacket om att allt manligt och kvinnligt ska bort och kvar ska vi ha ”hen”. Usch. Kan det bli mer fel?

    Själv växte jag upp i en liten by på 80-talet som en vanlig, glad och livlig flicka. Jag hade tjejbästis och pojkbästis. Lekte med barbie och med actionfigurer. Jag lekte affär och hemlig agent, sydde dockkläder och sköt med knallpistol. Det var liksom ingen skillnad! För mig. Nog för andra, vilket jag ju förstod med åren. I ett julspel på ettan vägrade jag ha röda strumbyxor på mig då vi skulle vara utklädda till tomtar. Jag ville hellre ha röda långkalsonger, men det passade sig ju inte tyckte lärarinnan – jag var ju flicka! Att jag hellre hade kortklippt hår (”pojkfrisyr” om man så vill) än långt hår i hästsvans var ju också lite underligt. Och varför tyckte jag inte om att ha kjol? Men varför inte, liksom? Jag såg mig själv som ett barn – en flicka javisst, utan tvekan – men först och främst var jag ett barn. Och jag tyckte om olika saker, som alla gör. Jag ville inte vara pojke (vilket folk undrade ibland), jag ville bara vara mig själv. I mitt fall innebar det att vara flicka, men att det skulle innebära det ena eller det andra hade jag svårt att förstå. Eller, det var väl nog snarare så att jag inte fattade vad som var grejen, att det var en grej över huvud taget. Barn vet ju inte att något är fel förrän vi vuxna berättar det för dem.

    Ibland avundas jag mina föräldrar. De var nog lyckligt ovetande om det här med genustänk och fostrade oss barn helt naturligt, utan en massa idéer hit och dit. Idag ska man tycka och tänka så mycket. Ville jag ha skjorta och fluga på skoljulfesten så fick jag det. Ville jag inte ha röda strumpbyxor så behövde jag inte det. Ville jag ha en barbie till födelsedagen så tog de det i beaktande lika mycket som om jag önskade mig en radiostyrd bil. Om jag sen fick det jag önskade är ju en annan sak 🙂 De gjorde liksom ingen grej om det. Jag var en dotter som gillade att mixa och matcha helt enkelt. Det låg i min personlighet, inte i mitt kön.

    Vår äldsta son har alltid älskat bollar och bilar över allt annat. I hans rum finns också en lekspis med allehanda tillbehör men kopparna och kastrullerna fungerar oftast som piraternas skattkistor eller burar till de farliga köttätande insekterna. Den söta dockan han hade önskat och fick i födelsedagspresent får sällan vara med utan ligger mest i sin korg och surar. Så är det bara. Han har sina intressen och jag är glad att han vet vad han vill. Färger och kläder kunde han inte bry sig mindre om, så länge det är bekvämt och skönt är han nöjd. Han har inte ens fyllt fyra ännu så mycket kommer att hinna ändras med åren. Det både gläder mig och skrämmer mig.

  4. Mycket bra skrivet! Väldigt intressant hur laddad den rosa färgen är. Jag har själv växt upp i rosa kläder och aldrig sett något konstigt i det. Jag var en pojkflicka som var både starkare och snabbare än pojkarna långt in i tonåren. Men idag äger jag inte ett enda rosa klädesplagg och klär ogärna min flicka i rosa och undviker också rosa åt min snart 3-åriga pojke. Däremot har dom båda massor med rött (av någon anledning). Jag har aldrig sagt åt min pojke att rosa är en flickfärg och har flera gånger lackat hans naglar både rosa och lila. Men utan att blinka säger han ”flicka” eller ”pojke” åt barn på basis av deras kläder. Blå/svart=pojke. Rosa/lila=flicka. Barn är observanta och uppfattar och lär sig så mycket, också sånt som vi inte säger, utan som de bara ser…

  5. Genusdebatten är trams. Har gått för långt Sverige. Det lite roliga är att vissa bryr sig om detta och tar det på största allvar och tål inte kritik men resten skiter i debatten och säger ingenting. Det är tråkigt när skattepengar går till att finansiera ickevetenskaplig verksamhet inom genus som inte får ifrågasättas. Boken ”The red queen race” av Matt Ridley borde vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Efter den tämligen korta biologilektionen så framstår det mesta som mänskligheten sysslar med ganska logiskt. Rosa klänningar hit och dit eller om de är blå eller byxa spelar inte så stor roll, det är betydelsen av att bära den och det som ska framhävas som är viktig och där är det inte mycket nytt under solen de senaste 100 000 åren om det ens räcker. Så även om några personer försöker ändra systemet till något annat så kommer någon individ att bete sig på ett sätt som är fördelaktigare med avseende på de 100 000-tals år gamla programmen vi har i våra hjärnor och vips så väcks starka känslor hos omgivningen vilket resulterar i reaktioner och handlingar som gör individen framgångsrik. I ”kapprustningen” kan övriga individer välja att gå samma väg och bli mer framgångsrika eller inte göra det, valet är deras…
    …och hela systemet går mot det ändamålsenliga.
    /Mr M

  6. Usch ja får ju riktigt tårar i ögonen av att läsa det här! Riktigt bra skrivet, jag ska absolut dela med mig av detta inlägg!

  7. Många kloka tankar. Tack för detta inlägg. Men är inte det faktum att man väljer lite bland kläderna ett sätt att påverka attityderna då? Allt fler barn ser alla världens färger på män och kvinnor, flickor och pojkar, och barnen lär sig att det finns ett härligt mångfald och mobbar inte lika lätt. Jag är alltså inne lite på samma linje som Lisa att det inte räcker med att ”attityderna måste ändras, inte kläderna”. Givetsvis måste barnen få välja själv när de vill det och som du säger ska en färg endast vara en färg, inget mer. Räcker det verkligen att ändra språkbruket för att förändra attityderna? Reklamerna ändrar väl först när efterfrågan (attityderna) ändrar. Eller kan man gnälla sig till en förändring i media? Hmm, jag söker alltså konkreta lösningar… 😉 Förresten, intressant tanke om rasmism och sminkning!

  8. Tack för en läsvärd text! Jag vill inte bo i en värld med ”henar” utan i ett samhälle som tillåter att det finns pojkar och flickor, män och kvinnor, sen kan alla bete sig och klä sig precis som de vill. Många fula ord har jag sagt men inte pojkkläder eller flickkläder :-).

  9. Jag tackar såhär kollektivt för alla era fina och uppmuntrande kommentarer! Tack 🙂
    Sen till er som kommenterat att det inte bara är föräldrarna som påverkar så har ni naturligtvis helt rätt, barn tar ju inte bara efter vad vi säger utan även vad vi gör, så hela samhället bär ju ett ansvar, reklam påverkar, teve osv. Men jag har i alla fall märkt att mina barn inte gör skillnad mellan pojkar och flickor, män och kvinnor när dom är yngre, det är bara människor, barn och vuxna. Magnus har aldrig burit rosa tyllkjol, inte jag heller för den delen, ändå älskar mina pojkar det, dom känner sig fina helt enkelt. Det är spontant från deras sida, skulle världen vara som jag idealiskt önskar skulle mina pojkar kunna få gå till dagis iklädda rosa tyllkjolar med mörkblåa dinosaurie tröjor till och vara helt accepterade, tuffa och söta på samma gång. Man kan heller inte ändra hela världen, men ett ganska bra ställe att börja förändra attityder är hos småbarnsföräldrar tror jag, så kan jag ens få EN mamma eller pappa att tänka till hur dom uttrycker sig kring kläder och leksaker så har en förändring startat 🙂

  10. Håller helt med din! Killen i spetskjol är lika mycket kille, som tjejen i spetskjol är tjej. Det är väl lite det det handlar om!
    Jag är ju bonusmorsa till 2 tjejer, sombåda har haft riktiga Hello Kitty perioder i sina liv. Den yngre nu 11 år,är väl fortfarande in i sin Hello Kitty period. Och, sanningen är att jag fått en del kritik för att hon äger både Hello Kitty saker, och Hello Kitty kläder. Att barnet själv vill bära Hello Kitty har tydligen ingen betydelse, för det är helt fel. Att det skulle vara mera rätt att hon skulle ha på sig Byggare Bob kan jag inte först. Skulle hon däremot SJÄLV vilja ha Byggare Bob på kläderna, så fine with me! Det var väl din poäng också tror jag. Inte överdriva varken ”flickigt” eller ”pojkigt”, men heller inte förbjuda flickor att vara ”flickiga” och pojkar ”pojkiga”.

  11. Där satt den! Jag jobbar på dagis (när jag inte är mammaledig) och jag skall, när jag återgår till arbetet, riktigt lyssna på barnen då de leker och pratar och höra på vad de säger till varandra. Ingen skall ju behöva bli mobbad för vad de har på sig! Och även av intresse, för nog är det ju så att barnen lär sig hemma att hello kitty är för flickor och tågbanan för pojkarna…

  12. Jättebra skrivet Joanna! Det är så dumt att prata om flick- och pojkkläder, -färger och-saker. Rosa är rosa, blått är blått, grönt är grönt osv. Alla färger borde vara okej för alla kön (det finns ju också de som föds utan att entydigt kunna kategoriseras till det ena av de två könen som står till buds för att räkans i vår värld).

  13. Håller med dig till mångt och mycket – men, det där med att det är attityderna som måste ändras och inte kläderna köper jag inte helt. Önskar givetvis att det var så ”enkelt”, men är inte barn kända för att göra som man gör, inte göra som man säger? Till viss del tror jag visserligen att barn får sin uppfattning om vag som är pojkigt vs flickigt av vad vuxna SÄGER angående dessa saker, men framförallt tittar de ju på sin omgivning och ser att majoriteten av pojkarna går klädda på ett sätt och tjejerna på ett annat. Det är väl klart att det påverkar deras bild av ‘hur det ska vara’!

  14. Jättejättebra skrivet och bra diskussion! Jag tycker precis som du!!!

    Min 2,5-åriga son som borjat på dagis i höst pekade på ngn Hello Kitty grej och tyckte ”den var för flickor”.Blev helt paff, ahr inte ngnsin sagt så åt honom.

  15. Exakt så där lever vi, väldigt liberalt, alla leksaker är för alla, alla filmer är för alla och alla kläder är för alla. Men vi har en flickig flicka och en pojkig pojke. Vilket jag älskar. Har inte styrt dem annat än genom bebiskläderna. Som äldre har de haft åsikter och fått välja det de gillar och nu är de väldigt ”stereotypa”. Vill tro att de ska ha exakt samma förutsättningar i livet trots detta!

  16. Bra skrivet! Sen undrar jag hur mycket av de här åsikterna som verkligen kommer från FÖRÄLDRARNA. För det är ju dom som utpekas som stora bovarna. Mina barn vet precis vilka färger som är flick och vilka som är pojk, men det är inget jag lärt dom! Hur mycket lär dom sej via reklambilder t.ex? Rosaklädda flickor som leker med rosa barbie och tuffa korthåriga pojkar som leker med actionfigurer? Jag tror inte att för att Kalle retar Pelle för ”flickkläder”, så är det per automatik Kalles föräldrar som lärt Kalle att det här är för pojkar och det här för flickor.

  17. Vad bra skrivet! Träffar nog rätt där, gör inte alla lika men ge alla chansen att ha samma möjligheter. Trots sina olikheter – varesej det är tyll eller dinon.

  18. Spot on, på alla plan! Och det här måste främst av allt bankas in i många pappor, framför allt då det gäller deras pojkar, har jag märkt. Flickor och bilar är ok, t.o.m. Jättehäftigt, men pojkar och dockor gör att pappans manlighet får sig en törn. Fattar inte riktigt logiken…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s