Newbie

Som så många andra mammabloggare har även jag förälskat mig i Kappahls Newbie serie. Enkla snygga plagg i bra kvalitet och som dessutom är ekologiska. En mjuk stickad halare åt Lova att ha i vagnen och bärsjalen. Äntligen fick jag min vita stickade bebishalare.

Ända sedan jag väntade William har jag trånat efter den klassiska kabelstickade Lundmyr halaren. Jag har bara tyckt att priset är lite väl saftigt för ett plagg med så pass begränsad användningstid. Till all lycka har ju flera dom stora kedjorna nu börjat tillverka billigare versioner av den, så nu slog jag till. Vilken tur att Lova är en sån miniloppa att hon utan problem ännu kan ha storlek 68 som var största storleken den fanns i.

Snyggt!

För en betongälskare som mig var ju det här en mycket trevlig upptäckt. Fototapet som ser ut som en betongvägg. Super läckert. Mindre läckert pris dock.

Fler mönster finns på betongvegg.no. Näststörsta problemet efter priset är väl att välja vilket av dem som är snyggast.

Tips på inredning på nätet

Det kom en till fråga:

Hej. Tycker att du har helt jätte fin inredningssmak och ni har det superfint där hemma hos er. Har du någo bra inspirationssidor på nätet som du vill dela med dig av? Vi har just köpt ett hus och det kliar i mina inredningsfingrar.

Sidor jag ofta besöker för inspiration är:  Sköna hem, där hittar man hur mycket som helst.  Taverne Agency, där man väljer galleries och sen kan klicka sig vidare till mängder med bilder från olika hem indelade enligt inredningsstil. Decorpad är ytterligare en sån sida med massor av snygga inredningsbilder. På Styleroom fyller man bara i tex ‘kök’ eller ‘vitt’ eller vad man nu gillar i sökfältet, så får man upp sida efter sida med fotoalbum från människors hem, här får man bara sålla lite mer för att hitta det riktigt fina bland allt det vanliga.

Inredningsbloggar finns det massor av. För den mer lantliga stilen kikar jag in hos Julias vita drömmar, Jordgubbar med mjölk, Ett hus i vitt, Helena Skarp och Biskopsgården med flera. För det mer avskalade och moderna söker jag mig till Peppar och vanilj, Inredningsgalen (som nu har flyttat men jag kikar in på gamla bloggen för bildernas skull) och Coco bland annat. Mitt bästa tips är att sen kolla in deras länklistor och klicka sig vidare därifrån. På Fabriken samlas inredningsbloggare i massor, där kan man välja och vraka bland härliga bloggar!

Ofta googlar jag också tex bara ‘inredning i vitt’ eller ‘lantligt och vitt’ eller ‘New England + inredning’ eller vad jag nu är ute efter och kollar images, därifrån klickar jag mig sedan vidare. Barnrum bla har jag hittat mycket inspiration till på det viset, googlat ‘Boy’s room’ tex så får man upp hur mycket som helst.

Utöver det så får ni gärna begära önskeinlägg här hos mig om det är nåt särskilt ni vill jag ska blogga om i inredningsväg! Har vi inte nåt fint att bjuda på hos oss på just det temat så kan jag alltid samla ihop lite inspiration från nätet till ett inlägg.

Hoppas tipsen hjälper!


Att ha flera småbarn

Det kom en fråga:

Jag har en liten fundering som jag tror du kan hjälpa mig med. Vad tycker du är roligast/bäst med att ha flera barn i småbarnsåldern? Och vad är jobbigast? (tror nog egentligen att jag kan räkna ut vad som är jobbigast men…) Jag har haft den tanken att jag tar ett barn i gången (haha) men kan inte låta bli att tänka tanken på ett syskon i närmare ålder åt Elliot… Själv har jag aldrig upplevt hur det är att ha ett syskon i nära ålder (det är 15 år mellan mig och min lillasyster) och nu har jag bäddat likadant för Elin och Elliot (skillnaden är 13 år där).

Både jag och Magnus är sk. ‘skrapabullor’ eller sladdisar och har stor åldersskillnad till våra syskon. Mina bröder är 12 och 16 år äldre än mig. Kanske är det en orsak att vi gärna ville ha våra barn tätt, för att dom skulle ha sällskap av varandra hela livet. Jag minns tydligt från min barndom hur jag längtade efter ett syskon i samma ålder trots att jag ändå inte var lika ensam som ett ensambarn (sen känner ju inte alla ensambarn sig ensamma men det är en annan diskussion).

Det bästa är ju helt klart detta:

KÄRLEKEN. Och vilken kärlek sen. Dom kramas och pussas. Tröstar varann, försvarar varann, hjälper varann. Saknar varann så fort dom är ifrån varann ens några timmar och rusar in genom dörren och vill berätta åt den andra vad dom gjort så fort dom kommer hem igen. Tydligast är det ju än så länge mellan William och Elias men även Lova får en enorm dos syskonkärlek varje dag, pojkarna vill ständigt sjunga för henne eller vagga vagnen osv. Sen slåss dom ju en hel del också förstås, men det hör ju till.

Enormt praktiskt också för oss att ha dem tätt iom att man ändå är inne i småbarnslunken, har alla grejer, kläder, vagnar, bilstolar osv färdigt. Även otroligt mycket lättare för oss när dom har sällskap av varann, vi behöver så gott som aldrig aktivera eller underhålla pojkarna, dom leker med varandra och är hur nöjda som helst med det.

Det jobbigaste, tröttheten. Trött blir man ju av att inte ha sovit en hel natt på fem år (frånsett en vecka ifjol då jag reste bort) men det är ett litet pris för vad man får. Vill man hinna sova ikapp sig mellan bebistiderna ska man kanske inte välja att ha barnen tätt (eller fixa barn som sover hela nätter men den knappen har vi inte hittat än) men för oss har det helt klart varit värt det. Med facit i hand skulle jag inte valt att ha det annorlunda fast inte alla barnen varit planerade, det blev helt perfekt såhär!

De sju dödssynderna del 6

6. Att skära nån annans mat i mindre bitar utan lov

När maten serveras är det viktigt att man under inga omständigheter börjar skära nåndera pojkarnas biffar eller vad det nu kan vara i mindre bitar innan dom först har fått försöka själva. Gör man det, är maten, just det,  f ö r s t  ö r d. Skrik och ålande på golvet följer obönhörligen. Den här synden är dessutom svår att rätta till eftersom uppskuren mat inte är särkilt lätt att limma ihop tillbaka. Däremot går det bra att få skära deras biffar efter att dom själv först fått försöka kämpa en stund och sedermera gett upp och ber om hjälp.

Om att spåra ur i spåret

För att göra det bästa av den eviga vintern så bestämde vi oss för att åka ut på en liten skidtur på tumanhand idag Magnus och jag. Nånstans på vägen glömde min man tydligen bort att hans fru faktiskt stått på skidor bara en gång på nitton år och att hon var livrädd att ens åka nerför ett litet dike den gången. Således drog han iväg med mig till ett spår som bestod endast av backar. Antingen gick det plågsamt långsamt att staka och klättra uppför eller alltför hårt och okontrollerat nerför. Hur den historien slutade kan ni antagligen lista ut själva, men låt oss säga att det var tur att spåret var folktomt, för en ilsknare fru i ett skidspår får man leta efter. Det enda vi var rörande överens om var att det minsann var sista gången vi skidade tillsammans. Och det blev inte mer än ett varv i det spåret.

Vi beslöt oss till slut för att försöka återupprätta min tro på att skidning faktiskt är skönt och roligt och hoppade i bilen och drog iväg ut på Molnträskets isar istället. Mission accomplished. Kanske den skönaste dagen på det här året hittills. Vindstilla och strålande solsken som hettade i ansiktet. Svanarna hade anlänt och letade efter öppet vatten som inte fanns, dom tycks lika förundrade som jag över hur sen våren är. En varm kakao satte pricken över i:et. Vårvinter är inte så tokigt trots allt.

Ystad, anyone?

Strålande sol, klarblå himmel, nysnö och ordentligt med minusgrader. På sina ställen har det varit -16 imorse  häromkring. Perfekt väder. Om det var slutet på februari istället för sista dagarna i mars vill säga.

Samma eviga bilder av barnen i samma eviga snö. Bilderna och innehållet i bloggen blir lika variationslösa som våra aktiviteter. Det får nog börja räcka nu. Marken på vår gård har inte varit bar sedan början av november.

Man ska inte klaga, och man ska inte väderblogga, men jag blir en liiiiten gnutta avundsjuk när tex Att vara någons fru bloggar om utegrillning, på en svagt grönskande gräsmatta! Det är såna här gånger man inser att man bor för nära polcirkeln. Hela Finland ligger lite väl långt norrut känns det som. Enligt kartan ligger Trelleborg och Ystad  på Sveriges sydligaste spets. Kanske en flytt dit skulle vara nåt? Tyvärr tror jag familjens flyttkvot är fylld för ganska många år framöver efter det senaste året, så det är väl nog bara att gilla läget och försöka lära sig att älska evighetslånga vintrar.