Lördagkväll

För oss det vill säga. Efter en runda tråkiga byråkratiska ärenden på stan medan pojkarna var hos mommo, gick Magnus, Lova och jag på en snabb middag på Il Banco. Vi konstaterade att man börjar vara ganska rutinerad som förälder när man tycker att en middag på restaurang med bara det yngsta barnet i släptåg är mer eller mindre detsamma som en romantisk middag för två.

Pasta Carbonaran var ljuvlig. En klassiker man aldrig kan tröttna på. Notera hur jag lät min scarf agera haklapp. Väldigt chic.

Till efterrätt fick jag den kanske snyggaste såväl som godaste pannacottan ever.

Lova var nöjdast och sötast i världen som alltid.

Till slut tyckte jag och Lova att Magnus var lite pinsam så vi låtsades inte känna honom.

Tandfén har varit här

Och plötsligt känner jag mig gammal. För jag minns ju det som igår när jag tappade mina mjölktänder, den där kusliga känslan av en lös vickande tand och den där mjuka tomma platsen i munnen man inte kunde låta bli att känna på med tungan när tanden väl hade lossnat. Att ha ett barn som går med en glugg i tandraden känns surrealistiskt. När hände det här? När blev han så här stor?

William är i alla fall stolt som en tupp och lycklig över ‘guldpengen’ som tandfén hade lämnat under hans dyna i natt. Nu säger han att han vill bli vuxen fort fort, att han vill att det ska gå snabbare att bli stor. Om han bara visste hur fort det går och att innan man hinner blinka så står man häpen och inser att man är förälder till nån i den ålder man just var själv, så sent som igår.

Det här med pedanteri

Fick en fråga idag i ett tidigare inlägg om jag städar eller stylar vårt hem innan jag fotar. Så jag tänkte att jag kunde ägna ett inlägg åt pedanteri, för hos oss finns det minsann gott om det.

Innan jag fotar inredningsbilder, tex av ett helt rum så städar jag självklart. Eller jag städar inte för att fota, snarare passar jag på och fotar när det annars blir städat ordentligt. Men vardagsbilder stylar jag inte, vi är nog bara pedantiska. Framförallt när det gäller köket är vi pedantiska. Tomma bänkskivor och bordsytor för det mesta utom tiden runt måltiderna, det är helt enkelt så vi trivs bäst. tack och lov har vi massor med förvaring i vårt nya kök så det är möjligt att få undan allt på ett praktiskt sätt.

Men att det skulle vara en sak att eftersträva att bli pedantisk kan jag inte riktigt hålla med om. För det här med att vara pedant och ha tre småbarn hemma på heltid är en ekvation som inte går så bra ihop. Alls. Det var betydligt lättare att vara pedant innan vi hade barn.

Jag tex tål inte assymetri. Inte oplanerad assymetri i alla fall. Så jag går och flyttar blomkrukor och ljusstakar tre millimeter hit och två millimeter dit. I ett inlägg tidigare idag såg jag först i efterhand att en av tre små krukor i fönstret i bakgrunden stod snett. Sånt stör jag mig på. Men försök hålla allt på plats i ett hus fullt med barn. Det går väldigt mycket tid till att hålla efter sitt pedanteri.

För att illustrera hur pass skadade vi är så kan jag tex berätta att igårkväll när Magnus kom hem från sin ‘killkväll’ så börja han tömma diskmaskinen som just tvättat klart för att få in den sista smutsdisken som låg i hon. Klockan halv ett på natten.

Det skulle vara skönt ibland att kunna vara en person som kan slappna av fast det är ostädat, bara lämna disken, släcka lampan i köket och strunta i det. Men så funkar vi inte, så vi plockar undan innan vi kan sätta oss i soffan och slappa. Vi är freaks på den punkten. Neatfreaks i ordets rätta bemärkelse.

Premiär

Elias inledde sin skidkarriär idag. Inte så lätt när man har korta ben och stavar lika långa som man är själv. Efter att ha åkt på rumpan många gånger dom första tio minutrarna muttrade han tyst för sig själv, ‘Jag tycke int det hä e nå loligt ja’. Men nog lär det bli skidåkare av honom också för hans premiär slutade i alla fall inte i skrik och gråt i ren frustration vilket jag minns var fallet med William två år sedan.

I dagens läge är William redan en rutinerad skidåkare som skidar så gott som varje veckoslut med faffa i stadens olika skidspår kilometer efter kilometer. Kanske det skulle vara dags för Hippocupen i år? Eller har den varit redan?

Den enda i familjen som inte skidar nu frånsett Lova är jag. Senast som tolvåring har jag spänt fast ett par vanliga skidor på fötterna. Jag har envist tyckt att slalom är så mycket roligare men då vi nu valt att bo kvar  på den plattaste plätten i hela landet kan man ju undra hur smart det var av mig att odla ett intresse som kräver berg.

Sköna söndag

Magnus på jobb. Pojkarna är ute och skidar med faffa. Lova sover. En lugn, sen frukost för mig själv. Världens skönaste korgstol, min dator och kanske världens godaste te. Inte så man klagar precis.

Om en stund ska jag göra nåt jag gör väldigt sällan. Lyssna på min man på radion. Jag måste vara världens sämsta fru på den punkten, att jag nästan aldrig lyssnar på hans sändningar. Så nu ska jag försöka skärpa mig, och lyssna. Åtminstone fem minuter av hans fem timmar långa sändning idag. I mitt försvar har jag aldrig varit nån stor radiolyssnare annat än när jag kör bil. Men idag ska jag göra ett undantag. Det känns nästan lite som att spionera på sin man på jobbet.

Lekfullt

Idag har barnen fått leka så det stått härliga (och mindre härliga) till, medans mammorna har fått leka lattemammor. Den enda mannen som under en dryg timme vågade  sätta sig vid köksbordet med en trebarnsmamma och en höggravid blivande tvåbarnsmamma konstaterade efter en kvart att han höll på få överdos på snack om graviditet, amning och förlossningar.

Barnen var uppfinningsrika och hittade nya metoder för att lyckas klämma tre barn på samma leksaksfordon. Har man ingen buss så bygger man en. Blixten hade som vanligt ingen chans mot Elias snabba ögonlock.