Några stjälkar från en grönväxt som barnen brutit av.
Ett par veckor senare har rotverket blivit en vacker detalj.
Varje år tar jag bilder av vårt hus från samma vinkel ungefär samma tid på året för att lättare kunna se framstegen. Det fungerar främst som minne och byggdagbok för mig själv. Det är så lätt att bli hemmablind då man bor mitt i det och det kan kännas tröstlöst och som om det inte går framåt alls.
2009 Slutet av sommaren. (Bilden tagen från Google maps streetview). Än så länge en åker. Men tanken hos oss om att kanske bygga här nån gång i framtiden har väckts.
2010 Byggåret. Slutet av oktober. Huset är klart frånsett lite finlir inomhus, ett par veckor senare flyttar vi in.
2011 November. Vi har fått gräsmatta och terass. Planterat träd, byggt lekstuga och sandlåda, skaffat gunga och ett hus för skräptunnorna. Huset har målats första varvet.
2012 November. Mer detaljer har kommit på plats: terasstrappa, spaljé, buskar runt terasskanten (syns dåligt på bilden nu när dom är utan löv), staket mot gatan byggs som bäst. Lekstugan och roskishuset har målats, grus har lagts på framsidans upfart och tomtänden upp mot grannen har röjts. Dikena har grävts upp och prydnadssten läggs som bäst runt husgrunden.
Planer för nästa år: måla huset ett varv till, detsamma gäller de andra byggnaderna. Troligen blir det nån nyans ljusare. Planteringar i trädgården, mer buskar och blomland. Området runt terasstrappan ska färdigställas. Staketet målas. Snickerier på huset eventuellt.
Vad sysslar vi med då en helt vanlig måndag med lite mer än en månad till jul?
Njuter av novembersolen som kikar fram försiktigt mellan trädtopparna.
Och så det här.
Manligt. Hahaha.
Magnus påpekade att vi eventuellt är den enda familjen i finland som sätter igång med att bygga staket i november. Men varför inte, när marken ännu inte frusit. Desto roligare nästa vår när listan på måsten för den säsongen är några punkter kortare redan innan snön smält.
Bloggen är stendöd. Orsaken? Bland annat att vi plötsligt blivit stenrika. (haahaa)
Det är ju en himla tur att jag älskar stenar och älskar att göra stenanläggningar. För nu har jag minsann att bita i. Tio ton sten att plocka med så det står ut genom öronen. Men roligt är det. Och så gör det sån stor skillnad också.
Före:
Efter:
Och ja, jag plockar varenda sten individuellt för hand för dom är för stora dimensioner att ta med skovel eller motsvarande. Konstigt nog tycks Magnus vara helt nöjd med att låta mig få ha det här projektet helt för mig själv. Så nu hoppas jag på att avsaknaden av ordentlig vinterkyla och snö håller i sig ett par veckor till så jag hinner komma en bit på vägen.
Dagens sten’mur’. Den lilla, nyss påbörjade, mycket blygsamma framtill dvs som jag anlagt idag och igår. Den större lite maffigare i bakgrunden med historiska vingeslag har min farfarsfar anlagt fick jag berättat för mig igår.
Dagens leriga skor. Gotta luv kvalitet. Dessa vandringskängor fick jag av min mamma när jag var 18 år. 14 år senare är dom om än inte så vackra, fortfarande fantastiskt stabila, världens skönaste, vattentäta, lertäta och inte det minsta nötta under all skit. Dom lär hålla 14 år till utan problem. Och snart är dom dessutom moderna igen, kängor och vinrött lär vara på väg tillbaks. Wohoo.
Svaret på frågan vad jag sysslat med de senaste dagarna när jag inte bloggat är med att se ut såhär:

En ny sorts spa behandling kanske? lerbad med kläderna på.

Såhär i efterhand kan man ju fråga sig om det var nödvändigt att dra igång ett enormt projekt i trädgården som innefattar att baxa runt på mindre och större stenbumlingar, bygga stensättningar, förflytta jordmassor, gräva upp stenar ur diken och gräva upp massor med stora trädrötter, precis nu, den våtaste veckan i österbotten på 50 år. Men det brukar ju vara så att inspiration sällan infinner sig på beställning, utan infinner sig när den har lust. Så lerbad it is.
Min make gick lite bananas med min telefon och kunde inte bestämma sig för vilken istagram effekt han gillade mest, därav lite varierande utseende på bilderna.
Klockan tio imorse dök min pappa upp och startade cirkelsågen. Öronskydden åkte på och så var programmet spikat för hela familjen för den här dagen. Härligt att få jobba utomhus när solen sken i det vackraste av septemberväder.
Egentligen ska man väl ligga i sängen då man haft feber och kallsvettats hela natten men ja, det här med tålamod har väl aldrig varit min starka sida. Efter snart tre veckors on-off flunssa börjar rastlösheten göra mig galen.
Restvirket från husbygget som stått och torkat nästan två år är nu kapat och prydligt staplat mot garageväggen som ved till vintern. Ikväll blir det brasa.
Lite före tio imorse gjorde hunden oss uppmärksam på att det var någon skum typ på gården. Han huffade och gruffade åt den mycket skrämmande varelsen i blå arbetshalare och orange hjälm med öronskydd och visir. Farligt vapen med hårt ljud i hand. Dumm dumm dumm dumm.
Timböööööööör. Moffa kom och tog ner en stor björk på vår gård. Och sedan kan ni ju gissa vad vi gjorde resten av förmiddagen.
Ja jag vet att jag upprepar mig. Men det är det här vårt liv består av mest just nu frånsett vardagligt trams som städning, lämning och hämtning på förskola, föräldramöten och tevesoffan om kvällarna. Att njuta av hösten. Och då är det här faktiskt trevligare att blogga om. 










En snabb tur ut till sommarstugan fick det bli idag. Krusbären var stora som vindruvor. Vattnet låg högt och blankt och hade tid funnits skulle vi nog ha tagit en snabb bastu och ett dopp i det iskalla. Det får bli en annan dag ska vi hoppas. en sista gång för i år.
Det blev spaljébygge idag. Pappa och Magnus fixade en fin spaljévägg vid vår matplats på terassen så att vi slipper bli utstirrade av alla förbipasserande när vi äter middag.



Lite vit målfärg och några små detaljer saknas det ännu, och så nån slags klängväxt som ska få börja slingra sig upp. Men vilken skillnad. Från total insyn från ett vältrafikerat promenadstråk och ett en meters stup rakt ner från terasskanten där barnen drattat ner både en och två gånger, till ett uterum.