Jag har ju nämnt att det varit en del nytt på gång hos oss. I februari hade jag ett tillfälligt enmånadsvikariat som annonsförsäljare. Vad jag inte visste då var att det vikariatet i sin tur indirekt skulle leda till att jag skulle få ett annat jobb. Ibland löser sig saker på ett oanat sätt.

En ny pusselbit har fallit på plats. Från och med mitten på mars jobbar jag nu deltid. Halvdag, tre dagar i veckan medan William är på förskolan. Behöver jag jobba utöver det jobbar jag i det här skedet hemifrån. På det här viset har jag kunnat börja jobba litegrann utan att vi behöver ha barnen i dagis en endaste timme. Jag jobbar må-ons och Magnus som vanligt tors-sö. Ett pussel som passar vår familj perfekt tills vidare i alla fall.

På den här platsen hittar man mig nu måndag till onsdag:

Jag kan ju inte klaga precis. Galet snyggt kontor eller hur? Och det bästa? vad jag gör. Jag bloggar. Jep. Och instagrammar. Och facebookar. Och surfar inredning och bloggar om det. Lite andra uppgifter ska komma till vartefter. Tänk. Att den här bloggen som jag drivit nu i två och ett halvt år skulle leda till att jag nu fått möjligheten att göra det jag älskar mest. Blogga om inredning och få göra det för lön. Gotta luv it. Var? Här. Så nu kan den som vill stalka mig riktigt ordentligt inte bara följa mig via blogg och instagram i mitt privatliv utan även på jobbet.

Denna påsk, liksom flera år i rad nu, har jag följt med diskussionen om påskhäxornas pensionsålders vara eller icke vara. På facebook går diskussionen tidvis rätt het, många irriterar sig på tonåringar som går från dörr till dörr och tigger godis och tycker att det borde vara endast för småbarn. Även här i grannskapet kring oss har samma irritation uttryckts. Eller snarare är det så att grannarna blir överlyckliga och påpekar hur roligt det är att det kommer småbarn och påskhäxar när jag dyker upp med mina barn, istället för alla dom ‘alltför stora barnen’.

Så vad tycker ni riktigt? Borde det finnas en övre maxgräns för när det är okej att gå runt utklädd på påsken och tigga godis av grannarna? Nån vuxen har jag ännu inte stött på så i nåt skede tycks ju dom allra flesta ha förstått att det inte är helt lämpligt, men sen verkar den ju vara ganska flytande den där gränsen när man tycker ett barn är för stort att vara påskhäxa.

Själv kan jag ju delvis hålla med dom som tycker det borde finnas nån slags tyst överenskommen åldersgräns. Även jag har överraskats mer än kanske irriterats, av alla dessa ‘barn’ mellan 12-16 som ränner runt här i vårt bostadsområde, ofta i stora gäng på cykel och till och med på mopeder och tigger godis. Eventuellt kan jag tycka att 12-13 årsåldern borde vara nån slags magisk övregräns. Högstadieelever på moped i stora gäng som inte klätt ut sig mer än att dom snabbt slängt en stor svart häxhatt på skallen och sen tycker dom ska få mängder med gratis godis är väl lite sådär kan jag tycka. Å andra sidan, tänker jag ju att barn inte får vara barn lika länge idag som förut, så kanske dom som ännu vill vara påskhäxa borde få vara det då? Och vem ska nu få ‘bestämma’ när man är för stor? Eventuellt kan det ju vara så att en del av dessa moppepojkar med häxhatt får nobben när dom ringer på en del dörrar. Ska man börja neka påskhäxor vid dörren om dom börjat få fjun på läppen och anländer på moped? Och får man göra skillnad på ‘för’ stora barn som påskhäxar i kompisgäng och sådana som ledsagar yngre syskon till exempel? Vad tycker ni?

Cirka 10 år kvar till pension?

En ganska typisk kväll hos oss. Medan jag sitter med skruvmejsel, sockerbitar och en kabel som hunden lyckats tugga av och skalar en sladd med tänderna som jag sett min pappa och mina bröder göra, så dukar Magnus kvällsmål, borstar tänder, nattar barn, viker byke. 

När barnen är lagda tänder jag ljus, lägger på en massa hummande oommande mantran på hög volym och rullar ut yogamattan. En meter bort i soffan sitter Magnus framför sin dator med hörlurar i öronen och ser på UFC.

Det balanserar ut sig.

Innan vi hade barn, kan jag nästan säga att jag hatade rutiner. Eller hata är kanske ett väl starkt ord. Men jag tyckte nog att rutiner var tråkiga och nåt som ströp min frihetskänsla. Rutiner var något som var ett nödvändigt ont i vardagen, relaterat till jobb och studier. På min lediga tid undvek jag gärna allt vad hette rutiner så gott det gick. Njöt av frihetskänslan rutinlösa dagar skänkte.

I dagsläge med tre barn, en hund och en katt, ett egnahemshus som ska skötas med allt som ingår däri, är det tvärtom. Jag älskar rutiner. Eftersträvar fungerande välinkörda rutiner. Dyrkar rutiner. Rutiner är det som ger frihet snarare än tvärtom. Rutiner räddar vardagen i ett annars ganska kaotiskt och oförutsägbart småbarnsliv. Rutiner skapar möjligheterna till frihet.

Som mina lördagmorgnar. Samma rutin varje vecka. Nånting att se fram emot. Att veta, att när Magnus har gått på jobb och barnen har ätit sin frukost klart och bänkat sig framför barnkanalen en stund. Då infaller den. Friheten. Friheten att äta min egen frukost i lugn oh ro i ett tyst mörkt kök med några tända ljus och min latte som jag inte kan funktionera utan. Med hörlurar i öronen lyssnar jag på lite musik samtidigt som jag slösurfar, läser tidningar, kanske kollar nåt program på datorn.

Föga spännande kanske. Inte direkt nyskapande eller omvälvande på nåt vis. Men så ljuuuvligt skönt. Och det bästa? Att kunna njuta på ett helt annat sätt av dessa små stunder av frihet jämfört med när jag inte hade just nåt annat än rutinlös frihet i mitt liv.

Min kära make och hans kollega Nicke deltar i år i Movember och odlar alltså mustasch under novembermånad för att uppmärksamma mäns hälsa och framförallt då prostatacancer. Här kan ni följa dem och deras mustaschers utveckling.

Om en vecka ska dom dessutom ställa upp på en prostataundersökning och göra nånslags publicservicefilm om det.

En god sak. Helt klart. Heja heja för det.

Men.

Aldrig har jag väl nånsin väntat så på decembermånad som jag gör nu. Inte ens ett litet barn som väntar på jultomten kommer i närheten av den längtan jag känner efter att denhär månaden skall komma till ände. För det här med mustasch på min man. Nej. Inte riktigt min grej om vi säger så.

Halva tiden kvar. Tills dess får jag väl göra som en god väninna rådde mig (hennes man deltar också i movember). Blunda, och tänka på Ryan Gosling.

Som att det inte räckte att han är fyra år och har två titanpinnar inopererade i sitt lårben och ska sitta i rullstol i många veckor. Ikväll fick tappra Elias älsklingen en ruggigt skrämmande allergisk reaktion helt ur det blå. En pizza utan ost han alltid förr kunnat äta visade sig plötsligt minerad. Hur han orkar vara så glad och modig och lugn genom allt sånt här övergår mitt förstånd. Han är väl van.

Men jag vänjer mig aldrig. Varje gång vet man att han potentiellt kan sluta andas och att det kan bli livshotande även om vi tack och lov aldrig hamnat där än.

Ikväll var det nära. Det var första gången epipennan, sprutan att sticka i benet om det blir kritiskt, kom fram på bordet i beredskap. Och naturligtvis inföll detta precis när Magnus var ute på promenad med hunden utan telefon. Nej. Man vänjer sig aldrig och man vill aldrig vänja sig.

Hat är ett väldigt starkt ord. Men jag hatar verkligen denna mjölkproteinallergi från botten av mitt hjärta. Jag hatar att se honom kräkas slem och kippa efter andan och gråta för att halsen är så grötig och tjock. Jag hatar hjälplösheten, att inte kunna hjälpa honom mer än att snabbt ge mediciner, hålla en hink framför honom, gå ut på trappan i friska luften och vänta och hoppas att det går om utan sjukhusbesök. Och jag hatar denna skakighet som sätter sig som iskyla i benmärgen länge länge efteråt fast han sitter i soffan och myser framför barnprogrammen och är så trygg och nöjd nu igen. Livets skörhet gör sig påmind lite för ofta för tillfället.