Inte alltid så stressigt som det låter.
Och jag ber om ursäkt för att det här har förvandlats till en instagramblogg men i brist på vettig kamera just nu så passar det min livsstil ganska bra. Lovar att inte instagramma inredningsinlägg i alla fall.
Just nu. Slöandet har inga gränser. Med sällsynt gott samvete.
Idag har det regnat hela långa dagen. Eftersom pojkarna var iväg på sina klubbar och förskolor har Magnus och jag passat på att ta en heldag i städandets tecken. Skrubb-, låd- och skåpstädningens tecken. Och dymoremsornas tecken. jag lyckades till och med göra slut på dymoremsan i mitt överivriga sorterar- och markerar-tillstånd.
Få saker jag drar mig så för att göra. Få saker jag hatar mer. Få saker jag skjuter upp längre än att röja i skåp och lådor och därför inte gör innan det är absolut nödvändigt. Få saker som känns så vidunderligt skönt i själen när man är klar.
Nu går jag bara och njuter och drar ut lådor och öppnar skrubbar som man inte ens fick in en halv fot i ännu imorse som nu har små dansgolv i sig där man kan göra piruetter eller leka kurragömma utan att riskera livhanken eller orsaka ett skred.
Jag har inte försvunnit igen, jag har bara ett litet projekt på gång. Igen. Medan Mingus slappar och njuter till fullo av semesterliv är vi andra upptagna från morgon till kväll.
En liten makeover. Och denna gång är det lite otippat faktiskt ingen möbel eller nåt inredningsrelaterat överhuvudtaget. Och inte ens barnvagnsrelaterat även om rubriken kanske lite antyder det. Nej. Breaking new ground. En liten ledtråd är dock att mina händer är svarta och hemska efter två dagar med detta projekt. Imorgon kanske jag har kommit så pass långt att ni kan få se lite bilder. Stay tuned!
Note to self: köp inte dyra fina korgmöbler, videkorgar eller dylikt från Riviera Maison eller motsvarande innan hundens kvist-fetisch har vuxit bort. (I det här fallet var det som tur bara ett två euros loppisfynd som fick sig en behandling medan han var hemma ensam en timme.)
Jedi den lurvige mötte monsieur Moser Rex.


Och han blev ju så söt att man nästan svimmar. Och så valpig. Han var ju gullig innan såklart också, men pälsen var vid det här laget så lång och tovig trots kammande och tvättande och stackaren låg i skuggan och flämtade av värmeslag så fort temperaturen kröp över tio grader. Man riktigt märker hur han njuter av att ha sluppit all päls nu till sommaren, och på kuppen fick vi ett litet lamm i familjen.