Jepp. Nu gör jag det igen. Det där som jag aldrig skulle göra. Jag öppnar mig om den där krutladdningen i bloggsvenskfinland. Den som missat vad det är som ligger i hetluften kan klicka sig in här, här, här, här, här, här, här och här.
Den finlandssvenska bloggosfären får ofta kritik för att vara en klubb för inbördes beundran. En liten, sluten krets, som tror sig vara viktigare än vad den egentligen är. Till viss del kan jag hålla med om Serpensalbus funderingar, jag tror, nej vet snarare, att vi, bloggosfären, inte är så viktiga för den utomstående världen som vi eventuellt tror, eller inte tror. De flesta av mina vänner bloggar inte, är helt ointresserade av bloggar och har inte en blåblek aning om vem som är vem i bloggosfären. Det rör dem inte i ryggen vem som vann vilket pris, huruvida nån nominerad är gift med nån jurymedlem eller ej, huruvida Linn kommer att ta över världen eller ej, huruvida Kakkakaffe fick betala extra i narikkan för att lägga bort sin blomma eller ej, huruvida Pajkvinnan stal showen eller ej. Ingen bryr sig, helt sant. Utom vi själva.
Men så är det ju med alla grupperingar i samhället, så gott som. De invigda bryr sig, engagerar sig. Andra? Not so much. Det är helt naturligt enligt mig. Betyder det då att bara för att inte den finlandssvenska bloggosfären är särskilt betydelsefull på ett samhälleligt plan så får man inte alls ställa krav eller diskutera kring saker som försiggår i den sfären? Och är det inte också lite motsägelsefullt att man ena dagen pratar så mycket om hur stor makt bloggarna håller på får i samhället, för att nästa dag svänga på det och säga att bloggar är så oviktiga att bloggare inte ska tro att dom är nåt?
Sen undrar jag hur det kommer sig att vuxna människor plötsligt beter sig som högstadieelever i denna lilla klubb vi är med i och inte alls tål nån form av kritik eller feedback? Det är precis som i sjuan då det var socialt självmord att våga kritisera innegänget på klassen. Jag måste snart börja hålla med om att vi är en klubb för inbördes beundran. För i varje fall är det inte en klubb för inbördes reflektion och diskussion. Vågar man så mycket som knysta en liten antydan till kritik eller förslag på förbättring, så stämplas man illa kvickt som bortskämd, otacksam och som att man tror sig vara nåt man inte är. Det här fenomenet har ju visat sig två år i rad nu kring bloggpriset. Ifjol blev det ett himla hallå när några få bloggare vågade öppna sig om sina funderingar kring jävighetens varande och icke varande runt nomineringar och jurymedlemmar. I år är det diskussioner kring de praktiska arrangemangens förbättringsförslag som hamnat i hetluften. Och jag undrar hur det kommer sig att denna lilla krets vi alla är med i har blivit så stel att det är förbjudet att öppna sig om det som inte är så bra? Att folk blir påhoppade direkt om dom inte stryker alla medhårs och bara berömmer och skryter på att allt nog är så bra och så fint och så perfekt? Direkt kommer responsen i form av kommentarer i stil med ‘ni kan ju ordna det själva då om ni tror ni kan göra det bättre’.
Det är inte orimligt att förvänta sig trevligt, eller ens mänskligt bemötande av portsare vid en gala dit vuxna människor klätt upp sig för att gå. Det är inte orimligt att förvänta sig att man efter att ha betalat tre euro i narikkaavgift ska få lägga sitt pris på sin knagge utan att krävas på två euro till. Det är inte orimligt att vid en lite finare tillställning förvänta sig ett vänligt, ‘mina damer och herrar vi stänger nu, kan ni vänligen söka er mot utgångarna’, istället för ett bryskt tag om armen och ett ovänligt ‘ulos siitä!’. Det är inte orimligt att förvänta sig att om fjolårets vinnare fick ett litet pris, att årets vinnare även skulle ha fått det, och förvånas när detta pris uteblev. (I efterhand har ryktet nått fram att vinnarna skall få priser på posten men det visste vinnarna inte om då dom vann). Det är inte orimligt att man när man betalat flera hundra euro i tågbiljetter och hotellkostnader och rest en hel dag och inte varit bjuden att äta på en förfest för VIP-folket skulle ha uppskattat möjligheten att köpa nåt smått att tugga på. Det är inte orimligt att gravida galadeltagare önskat kunna få sitta ner under galan. Inga av dessa saker som kritiserats har varit orimliga eller överdådiga på minsta sätt.
Att sen kritik mot såna här saker har blåsts upp till att bloggare tror att dom är hollywoodkändisar som vill ha gratis limousiner och hådvis med pengar etc är ganska idiotiskt i min mening. Vi är ganska långt från limousiner och VIP behandlingar när vuxna, uppklädda, nyktra människor föses ut fysiskt av otrevliga portsare.
Inget av detta är ju kritik mot någon av arrangörerna som person eller ens som företag eller organisation. Snarare tycker jag det är en viktig diskussion som förs så att man för allas trevnad kan se över förbättringar från år till år. Alla förstår ju att bloggpriset är ett nytt koncept som ännu är i sin linda. Det tar tid att fila på alla detaljerna. Men det är ju just tack vare den här typens diskussioner man vet vilka detaljer det lönar sig att fila på! Och man kan faktiskt ha haft roligt, fått ut nåt av galan och vara tacksam FAST man framför en del kritik också. Det ena utesluter inte det andra.
