Enkla barnnöjen? Tag fem stycken mininagellacksburkar a´ca 1 euro styck i fem olika färger. (Eller om man vill go crazy, tio olika färger.)
Tillsätt trettio små barnanaglar och lite pill.
Slutresultat: tre överlyckliga barn. Levererar lika felfritt nöjda barn som låtsastatueringar och ansiktsmålningar. Fungerar enligt studier åtminstone på barn mellan 2 och 7,5 år. Uppskattas av såväl pojkar som flickor. Riskfaktor? Att man hamnar att göra om proceduren om max en vecka igen.
Givetvis vet jag ju att det är så att alla föräldrar alltid tycker deras egen unge är extra söt. Men lite extra solsken såhär på morsdag till alla mammor är ju aldrig fel.
Nästa projekt på makeover-listan.
William och Elias delar rum sedan några månader tillbaka. Det var i samband med att jag hade ett deltidsvikariat och jobbade hemifrån i februari som vi flyttade dem till samma rum så att jag för en månad kunde ha Williams rum som arbetsrum. Sedan visade det ju sig att det var en alldeles utmärkt idé att dom delar rum när dom ändå alltid alltid leker tillsammans i det här rummet iom att det är större, och så sov dom så gott som alla nätter tillsammans, då inklämda skavfötters i nånderas säng för att få sova tillsammans. Även nu när dom delar rum hittar man dem oftast snarkande ihopträngda i samma säng.
Eftersom jag aldrig tidigare visat några egentliga bilder på det här rummet på bloggen (för att man i princip aldrig ens ser golvet här inne) förevigade jag några före bilder igår:
Jag har varit rätt nöjd med inredningen, det enda var att när Williams säng ersatte den tidigare lilla vita soffan framför fönstret tog den väldigt mycket över hela rummet med sin storlek och mörka färg. Den dominerade rummet totalt och lekkytan på golvet blev minimal. Sen är jag också en ombytlig person så efter 2,5 år med exakt samma utseende på det här rummet kände jag att lite förändring kunde vara roligt. De blåa väggarna och rummets läge mot norr gör också att rummet ständigt har en ‘mulen’ känsla så jag ville få in lite mer ljus och sol. Hur det blir få ni tyvärr inte se idag, det är inte alls färdigt ännu. Om några dagar när jag sytt och målat och grejat klart får ni se förvandlingen.
(Och ja givetvis finns det en hel vägg och ett överfullt skåp med leksaksförvaring, dem skippade jag bara att fota i det här skedet då det var totalkaos, om nån mot förmodan tror att det alltid ser så här städigt ut i våra barns rum)
Jag vet att det har tagit länge. Jag har inte velat avslöja resultatet innan jag var helt nöjd, och innan jag hade alla detaljer på plats. Men nu får jag helt enkelt inse att jag inte kommer att hitta den perfekta mattan, eller dom perfekta gardinerna till mitt senaste makeover-projekt just den här veckan. Så då får jag lov att avslöja det medan det är good-enough. Inte helt färdigt alltså, men på god väg, så här ser Lovas rum ut just nu. Före bilderna hittar ni HÄR.
Min gamla klänning som mormor stickat åt mig hänger på väggen. Den har varit en av Lovas egna favoriter och den är speciell så till vida att det är en modell och färg som ‘gått i släkten’ Det finns bilder på såväl min mamma på 40-talet, mig på 80-talet och Lova på 2010-talet i samma modells klänning stickade av samma kvinna.
Leksaksspisen fick bli mintgrön och den gamla dockmatstolen hittade jag på loppis.
Vimplarna sydde jag av gamla resttygbitar jag hittade i skåpen. Gamla gardiner, lakan och t-skjortor fick nutt liv.
Lovas säng gick från spjälsäng till barnsäng när vi monterade bort den ena sidan. Otroligt nog hålls hon bättre kvar i den nu när den är utan staket än när den hade staket. Den rosa retrolampan i metall gav jag 2 euro för på loppis. Dockvagnen är min gamla som pappa hade sparat åt mig på sin vind.
Uggledynan svängde jag ihop av två gamla t-skjortor. En av Magnus gamla turkosa t-skjortor fick bli dyna och så klippte jag ut ugglan från en av mina gamla t-skjortor och sydde på den som applikation.
Gardinerna är jag som sagt inte helt vän med än men den här kappan råkade finnas kvar i skåpen sedan den hängt i vårt första gemensamma kök under studietiden så den fick komma upp tills vidare.
La pièce de resistance. Det loppisfyndade plasteländet fick sig ett lager ljusturkos målfärg och bara jag hittar en lagom stor klocktavla ska barometern ersättas.
Böckerna fick plats i en gammal låda jag hittat på sommarstugan i förrådet.
Mera ommålade grejer. Den gamla byrån som jag målade gul har funnits i mitt rum hos pappa sedan jag var liten. Och gungälgen Helge från Ikea fick bli senapsgrön. Tavlorna ska ännu upp på väggen.
Från vitt och rosa och ganska avskalat till färggrannt med en dos retro.
Lovas rum är definitivt ‘the odd one out’ i vårt hus just nu. Jag klev rejält utanför min egen comfort zone med det här projektet och jag måste erkänna att jag inte är helt bekväm med det ens ännu. Jag har splittrade känslor kring hur det blev. Å ena sidan älskar jag att det är piggt och barnsligt och glatt och mycket mer Lova än hur hennes rum såg ut innan. Hon är ju inte alls nån romantisk lugn rosa prinsesstyp precis. Å andra sidan är jag själv mest bekväm med två max tre färger åt gången i ett rum varav en alltid är vit. Jag älskar färger och retro i andras hem, men jag har haft svårt att få det att passa in hos oss. Nu beslöt jag mig helt enkelt för att barnens rum inte alls behöver passa in.
Så vad tycker ni? Hiss eller diss? Risken finns att jag några månader från nu tar fram vitmålburken och återvänder till stilen det var innan. Antingen det, eller så smittar färgen av sig på det övriga huset lite i taget. Man vet aldrig. Jag kanske har en inredningsidentitetskris på g?
Som jag nämnde några dagar sedan så har jag råkat ut för samma fenomen som alla år i april. Den stora vårinspirationen slår till och jag vill göra om, göra bättre. Jag tycks ju inte vara ensam.
Eftersom vårt hus är blott två år gammalt och väggarna ännu har några år kvar på sitt bäst före datum så håller jag mig till lite mer modesta förändringar. Men jag smittades lite av Linns pasteller där så idag har jag faktiskt målat om lite grejer, och inget av dem blev vita!
Det är Lovas rum som ska få en liten mini makeover. Hennes rum är alldeles trevligt som det är men jag kände att nu när hon närmar sig den gedigna åldern tre år småningom så var det dags att uppdatera lite från rosa fluffigt babyflick-rum till mer busig vildloppa-rum. Ni får vänta på resultatet lite ännu medan målfärgen torkar och symaskinen surrar men här är BEFORE bilderna:
Snart ett minne blott?? Vi får väl se hur det blir.
Tripp trapp trull.
Ögonen, minspelet, temperamentet. Och äntligen ser det ut som Lova också efter snart två och ett halvt år med tunnt risigt babyfjun på huvudet börjar utveckla likadana skruvlockar som sina bröder.
Vi kör en favorit i repris. Dagens outfit à la Lova trotsmoster. Gårdagens hit, de tre numror för små gummistövlarna fungerar även idag. Pippimössa, mjukisbyxor och så snor man blusen av sin docka. Fråga mig inte hur hon ens fick påkrängt sig en docktröja utan vare sig knappar eller dragkjedja i ca storlek 60. Men hon har ju en viss känsla för stil, man få ju ge henne det. Jag har hört att dom här ‘napa-pajtorna’ vi alla hade i början på nittiotalet är på väg tillbaka nu.
‘Men säg bara – Nej, du behöver ingen jacka inomhus, du blir för varm?’ och ta fram några alternativ hon får välja på istället kanske nån tänker.
Där fick du mamma. Detsamma gäller motsatt väg. Klär jag på henne nåt med milt våld som hon inte vill ha på sig, då klär hon helt enkelt av sig tillbaka direkt. Hon är och har alltid varit sin egen. Mera bulldozer än ballerina.
För tredje gången på fem år har den invaderat vårt hem nu. Tvåårstrotsen. Den kommer aldrig tyst och lugnt. Den kommer alltid med buller och bång. Plötsligt står man bara där inför fullbordat faktum och allt tar tjugo ggr längre än innan. Avklädning, påklädning, blöjbyten, toabesök, tandborstning, måltider, nattningar, allt. Alla små vardagsrutiner förvandlas plötsligt till enorma obestigliga berg. Det är tjat och bråk och tandagnisslan, tårar, svett och stresshormoner som sprutar.
Som imorse. Det tog 40 minuter för oss att ta oss ut genom dörren. Detta från den punkt när allt annat var klart och pojkarna redan utomhus påklädda. 40. Och jag är ingen nybörjare när det kommer till att tvångspåkläda gallskrikande totalvägrande sparkande klösande tvååringar som rusar omkring nakna och vägrar klä på sig. Nånting alls. Frånsett en kissvåt nattblöja från roskisen och en bebis-sommarjacka och ett par retro gummistövlar från 1985 som är tre numror för små.
Till slut kom vi oss iväg. I tre numror för små gummistövlar med små krökta tår för att få på dem. Och med storebrors fem numror för stora vantar på händerna. Och en mamma i förarsätet på bilen som var mer sönder än hel i själen.
Men ni ser ju. Hon e ju alldeles alldeles underbar den här trollungen vår. Även om hon strimlar föräldranerver effektivare än en industrinivås dokumentförstörare.
Att lära ETT barn att åka slalom som aldrig förr stått på slalom skidorna är en utmaning i sig. Men vi tänkte, what the hell, lika bra att hoppa i i den djupa ändan direkt. Så vi packade alla barnen i bilen och drog till Öjberget. Tre barn debuterade i slalombacken på samma gång. Som lärare hade dom en pappa som inte haft ett par slalomskidor på fötterna sedan han gick i trean i lågstadiet och en mamma som varit i en slalombacke en gång på 16 år. Det kunde ha blivit en flopp. Men istället gick det så här:
I början fick pappa fungera skidlift.
Wow, titta mamma jag har siiiidor.
Lova loppan älskade. Efter ett par timmar fick hon fara och sova eftermiddagsvila med farfar som fanns i kulisserna hela dagen och pulkade med det barn som för tillfället var för trött för att åka skidor. Då köpte vi andra liftkort och Magnus och mina ben fick vila i uppförsbackarna.
Och som dom åkte. Jag är mäkta imponerad av våra barn måste jag säga.
William som var rätt ‘stor’ för att börja åka slalom med sina sju år fattade galoppen direkt från start och efter ett första inledande åk när han svor och bannades över det där arma ploooooogandet som mamma tjatade om då han hellre ville åka störtlopp så kurvade han som han inte gjort annat.
Och Elias som under första åket lade sig ner mitt i backen och skrek ‘mamma du gör ju så det bara blir feeel!’ och började spänna loss skidorna innan han ens avslutat sitt första åk, ville vid dagens slut bara ’åka ett varv till’.
Och tänk vilka resurser man lyckas mana fram nånstans ifrån man inte ens visste fanns förrän man hade barn. Att man efter tio års paus från backarna tydligen överlever en femåring hängande mellan benen i liften (Elias fattade först inte riktigt att han nog ändå måste stå på egna ben i liften och hängde alltså verkligen bara där) och dessutom gör det utan att trassla in sig i ankaret och ramla omkull så dom får nödstoppa liften. Att man också lyckas ha med sig tre slalomdebuterande barn i backen utan att nån i familjen brutit nåt eller strypt varandra innan dagens slut. Och att man (Magnus) tydligen har slalomåkandandet kvar i benmärgen sådär så att det kan plockas fram igen när behovet uppstår efter 23 år på en snowboard. Nästan så vi förtjänar en medalj. Stor hit. Det blir inte sista gången.
Som dom har väntat. Och tjatat. Så öronen nästan trillat av. ‘Mamma nääääääär är det påsk?’ Och med påsk menar dom då inte den där fjuttiga skärtorsdagen eller långfredagen då utan den där riktiga påsken då man får klä ut sig till häxa och äta godiset man lyckats tigga åt sig av vänliga grannar.
Men så kom den äntligen den riktiga påsken.
Jedi fick också vara med och häxa.
För det mesta var det glada, leende, mot solen kisande häxor som vandrade vägen ner i sina färggranna utrstyrslar. (Även om jag annars inte är så färggrann av mig kring påsk så gäller devisen more is more när det kommer till färg och mönster och påskhäxeri).
Lyckligt tultade dom iväg tripp trapp trull och önskade alla glada tanter och farbröder en Glad Påsk och delade ut sina små videkissor med fjädrar på. Tackade artigt för sina gåvor och ojjade, woow-ade och hurrade för vad som samlats i påsarna.
Ibland kan det dock bli lite kämpigt att vara påskhäxa när man är två år och har nära till trotsen. Så då kan man behöva lägga sig ner i vägrenen och vara häxan surtant en stund .
Sen kan man återgå till att vara glad igen.
Och efter att man vandrat långt med små korta ben är det gott med lite lunch på terassen innan man dyker ner i sina godissäckar.
