Igår togs stygnen bort. Idag var vi första gången till öppna dagis med rullstolen. Det visade sig att bådadera var en hit för humöret fick sig en skjuts och rullstolen behövdes inte ens på ÖD och Elias började dra sig försiktigt fram sittandes på rumpan på golvet med hjälp av sitt friska ben och armarna. Livet återvänder. Sakta men säkert. Och jag är så sjukt lättad att se hur han blir mer och mer sig själv för var dag som går.