Doftande brudnarcisser i köket och glada påskhäxor i solen.
I år har till och med en knippe färgglatt påskris smugit sig in hos oss för ovanlighetens skull. Knappast nån överraskning att det inte är jag som inhandlat dem, men barnen tycker förstås att dom är fina. Snart vankas det påskmiddag på restaurang.
GLAD PÅSK ÅT ER ALLA!
Jag, Johanna och Andrea på Rosso.
Till den förnämliga bloggträffen som gick av stapeln igår hade jag som vanligt bara med mig min hemska telefon som kamera, så dom gryniga bilderna skall jag bespara er den här gången. Men misströsta icke, det finns nämligen massor med fina bilder hos Evelina (som jag lånat bilden ovan av), Andrea, Maria, Christina, Annika, och Anna. Förutom dem hade jag också äran att stifta bekantskap med Mikaela, Anka, Nina, Alexandra, Pia, Marica, Hanna och Harald. Ett jättetrevligt gäng bloggare, tack till alla för en trevlig kväll!
Sol och måsar som skränar, nu känns det att det inte är långt kvar till sommaren. Bättre väder kan man inte önska sig en ledig dag och nu hettar kinderna sådär lagom mycket. En heldag ute på gården resulterade bland annat i ett stycke ihopskruvad gungställning som i sig gav resultatet två stycken mycket lyckliga barn som gungat hela eftermiddagen.
Utöver det passade jag på att måla en bänk som behövde ett lager vit färg. Jag bad Magnus ta en bild när jag målar och fick det här:
Vilken tur att han lyckades få med hela två centimeter av bänken på bilden, jag undrar vad han riktigt siktade på där. Bänken blev hursomhelst vit och fin, och skall när den torkat ställas tillbaka in i hallen.
Nu har jag kommit hem från bloggträffen. Min allra första nånsin. Hur roligt som helst med alla nya och gamla bekantskaper! Bloggare man följt på avstånd men aldrig träffat i verkligheten förut. Och så fick vi goodybags också. En lyckad kväll på alla sätt och vis. Mer om det imorgon.
Godnatt!
I ett svagt ögonblick under dagen när jag blev ombedd av än den ena, än den andra pojken, att hjälpa dem med nån liten sak för fyrtionde gången den timmen, gav jag ifrån mig en svag liten suck, innan jag återigen steg upp för att göra det jag bads göra. Det skulle jag inte ha gjort, för sucken gick inte förbi obemärkt.
William: ‘Mamma? VILL du inte vara en mamma?’ Jag tittade frågande på honom. ’För mammor brukar ju hjälpa pojkar’.
Och han har ju så rätt. Mammor brukar hjälpa pojkar. Så nästa gång ska jag komma ihåg att istället vara glad åt mina barn som jag får hjälpa. Men ibland, bara ibland, kanske jag kan unna mig själv en pytteliten suck inombords. För till och med en mamma som är lycklig över sina barn kan nån gång bli lite trött på att hjälpa, och hjälpa och hjälpa lite till.
Det fantastiska vårvädret fortsätter till all lycka. På förmiddagen var vi ut på skattjakt. Medans jag kom hem med armarna fulla av videkissor och björkris att ställa fram till påsken, släpade William hem kottar och stenar så mycket han kunde bära.
Elias sökte, och hittade, vattenpölar att hoppa i. Och däremellan klättrade han upp på alla stenar han fick syn på. Ibland är det det enkla som är det bästa.
Barnen har sett på nåt barnprogram ikväll där det varit snack om en krukmakare. Nu har Elias fått fnatt på detta och bestämt sig för att det är hans nya karriärval. Så han springer runt och vrålar om och om igen för full hals, ‘Jag ska bli KRUKMAKARE! KRUUUUUKMAKARE!’.
Problemet är bara att Elias inte kan säga bokstaven r. Och till skillnad från det andra r:et i ordet som han ersätter med ett j istället, så har det första r:et helt fallit bort i hans uttal. Jag hoppas innerligt hans fascination med detta yrke har gått om innan han ska tillbaka till klubben nästa vecka.
Det är konstigt hur man efter några dagar på språng uppskattar vardagens återkomst. En vardag då det första vårregnet sakta duggar ner och binder dammet som yrt i luften och som gör att det doftar våt mylla. En dag som inbjuder, kräver, en lugnare takt. Två barn som sov eftermiddagvila, ett barn som läste, ett tyst hus. Och som alltid, en stor kopp te. Till och med problem med min dator kom lägligt, vilket betydde att surfa och blogga inte fungerade. Ladda upp foton från kameran fungerade inte heller. Sängen och en tidning lockade på mig.
När jag nån timme senare märkte att min dator gått från värre till värst och att den inte ens gick att knäppa på längre hann mitt hjärta redan börja bulta lite för hårt och jag funderade över vad jag skulle göra om min vita kompanjon hade dött virusdöden. Men efter att ha haft loss akkun bakpå verkar den nu vara back in business och jag kan andas igen.
Jag lever nog, men de två sista dagarna har varit sprängfyllda med program. Bland annat har vi hunnit med två kalas på lika många dagar och så har det sett ut så här på tomten:
Pojkarna har förstås varit lyckliga över att få kolla in lastbilar och grävmaskiner på nära håll. Och jag är lycklig över att barnen har ett lite större område att vara på som inte bara består av lera, lera och mera lera. Grus är kanske inte så spännande men det är klart bättre än lera. Imorgon ska det inhandlas en gungställning, så kanske utelivet är räddat för ett tag framöver.
Som så många andra har vi idag tagit oss till vallokalen för att dra vårt strå till stacken, och nu har vi bänkat oss framför valvakan.
Och så kan man konstatera att vi tröstäter.
