Påskhälsning

Två påskhäxor och en trollkarl hittar man hos idag. Lammet är i ugnen och magarna fulla med godis. Förra påsken hade vi ännu mängder med snö och vi byggde påskharar i snödrivorna. I år kan påskhäxorna gå utan vantar och har tunna vårjackor på sig.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC
Sista året som Lova kan ha miniförklädet med hjärtan som varit mitt.

SAMSUNG CSC
Vad vore väl en påskhäxa utan mammas gamla åttiotalsklänningar?

SAMSUNG CSC

 

Påsklov

Påsken hos oss har hittills gått i avslappningens tecken. För  första gången sedan julen är vi lediga hela familjen en helg.  Fyra dagar ledigt alla fem innebär mängder med tid för slöa morgnar, långa frukostar, bio och promenader i skogen. Vårt eget påskgräs som barnen sådde med farfar för mer än tre veckor sedan är sen länge dött så istället får ni lite påskinspiration via mitt pinterest konto.

easter1easter8easter3easter2 easter5easter4easter7

Bloggkväll på Aveo

Igårkväll arrangerade vi en bloggkväll på Aveo där de inbjudna bloggarna bland annat fick höra vår inredningsplanerare Katri berätta om vårens textilnyheter.

IMG_2324IMG_2316IMG_2301IMG_2303

Mooncake kuddarna finns nu i webshoppen redo att klicka hem. HÄR hittar ni dem.

IMG_2307
Elce Stockholm är en till nyhet i webshoppen, alla produkter är ännu inte inne men HÄR hittar ni några redan.

IMG_2326

Eftersom mina bilder är så usligt suddiga då jag bara fotade med min telefon tycker jag ni kan klicka er inne på Aveobloggen och hos alla trevliga bloggerskor som besökte oss igår och tog så fina bilder. Jätteroligt att träffa er allihopa!

Aveobloggen
Huvikumpu living
Hemma hos oss
Home White Home
Pintariipaisuja
Pieni Lintu
Hyppysellinen Paheita
Unelmista totta
Maiju Saw
Nani Kama Mimi
Brisingamen

 

Möbelbloppis

Min iver att röja ur skrubbar och tömma på vinden fortsätter. Idag står våra gamla matstolar på tur.

SAMSUNG CSCkaustby

Sex stycken gråbruna Kaustby stolar från IKEA. Ni hittar information om dem HÄR. Massiv trä, gott skick, var knappt två år i användning och har sedan dess förvarats torrt på vinden. Superbekväma tack vare det höga ryggstödet och skulle det inte varit för att jag hittat mina drömstolar skulle jag inte bytt ut dem. Stadiga och bra, inget ‘ricketirackety’. 200 euro för alla sex tänkte jag mig (eller ge bud) och säljer dem endast som grupp. Först till kvarn, mailadress uppe till höger i presentationen som vanligt!

Och plötsligt händer det

Under våra 8 år som föräldrar har vi ju hunnit vara med om en del tillbud. Vissa större, vissa mindre. Plötsligt är bara olyckan framme, snabbt som blixten. Alltid lika oväntat och ovälkommet.


hålihuvudet1

Elias är ju lite vår otursfågel då det gäller skador, olyckor och sjukdomar . Idag hade hans panna oturen att träffa en vass smal stubbe som stack upp ur marken i en skogsdunge där han lekte med Lova på eftermiddagen. Som tur gick det ändå bra under omständigheterna. Det såg rätt otäckt ut och blev ett ordentligt jack i pannan som blödde kraftigt men nu är han är pigg och glad och leker som vanligt och visar inga tecken på hjärnskakning även om vi ska hålla lite extra koll på honom det närmaste dygnet. Stygnen kommer få sitta i tills efter påsk och med tiden blir det ett bleknat ärr som påminner honom om den där soliga dagen i april då han var sex år och dök rakt ner på en vass träpigg.

 

 

Den stora kärleken

Det finns få saker som gör mig gladare i själen än en lördagförmiddag där jag sitter i köket och dricker kaffe samtidigt som jag hör kidsen skratta och fnissa i bakgrunden.  Syskonkärleken. Vad oändligt glad jag är att dom här tre ungarna våra har varandra. Idag råkar vi ha William på spång men vilken lycka då att man har sällskap i alla fall. Nån att skratta och busa och retas och slåss med. Nån att sova skavfötters med och krypa ner med då man är rädd för mörkret och vaknar mitt i natten. Dom kryper aldrig ner med oss längre  om natten utan går och kryper ner hos varandra.

syskon1syskon2

Dom få ggr ett av barnen är helt ensam hemma utan sina syskon är saknaden stor. Det brukar bli högljudda protester om hur TRÅÅÅÅÅÅÅÅKIGT det är utan sällskap. Det är ju inte alltid självklart att man förblir  så här nära med sina syskon då man växer upp men jag hoppas i alla fall att dom ska få ha stöd och gemenskap och närhet för livet av varandra.

Trettiårskrisen som aldrig gick över

Lyssnade på veckans snakk och insåg att hurra! jag är inte ensam. Nej Nadia, alla omkring dig är verkligen INTE alls bekväma i sin egen ålder, jag kände igen mig i exakt allt som du sade, det var som att höra nån prata om mina tankar.

Här har ni en till. Ålderskris deluxe. Den började vid 28 snåret för mig, nånstans där när jag stod med syskonvagnen med två barn i fick jag trettiårskris och när jag nu har några veckor kvar tills jag nosar på 34 har min trettiårsnoja inte gått om utan bara fortsatt och blivit värre snarare än bättre. Jag kommer säkert att ha trettiårskris tills den vid 35 övergår smidigt i en 40 årskris.

Kanske det här med åldersnoja kan hänga ihop med personlighetstypen. När Nadia pratade om hennes kontrollfreakishness och smöret som exploderar i mikron kunde man lätt beskrivit hur det ser ut hos oss dom flesta dagar. Månne det är därför jag har sån hemsk åldersoja? För att det just är en av få saker jag har NOLL kontroll över. Åldern, tiden som går, ålderdomen och döden som obönhörligen kommer emot hur hårt man än skulle kämpa emot? (Lättsamt ämne så här på söndagseftermiddagen).   För att försöka råda bot på min åldersnoja de senaste åren läser jag bland annat böcker om äldre kvinnor som njuter av sin mogna ålder, för jag söker nånstans ett hopp, helst en garanti på att äldre ålder inte bara betyder skröplighet, sjukdomar, minskad rörlighet, demens, sorg när närstående försvinner och ensamhet på en institution.

Jag brukar skoja om att jag har 50 årskris vid 30. Inte för att jag KÄNNER mig äldre alls, likt Linn känner jag mig som en tolvåring som bara leker vuxen och undrar när jag ska börja känna mig vuxen? Det är lite i den kontroversen min åldersnoja kommer in. När inre och yttre verklighet inte alls går ihop. Jag har inte ens kunnat smälta att jag är 25 och har barn ännu, och under tiden har jag börjat närma mig 35. Hjäääääälp. Stanna klockan. Jag hinner inte alls med. Nånstans inbillade jag mig nog som barn att när man blir äldre blir man okej med att åldras, att man i nåt skede börjar känna sig som den ålder man är, men jag börjar inse att det nog aldrig kommer ske och det skrämmer skiten ur mig. För om jag inte nu kan acceptera att jag snart är 34 och känner panik inför det? Hur ska jag då sen kunna acceptera att jag är 90 plus (förhoppningsvis) och börjar nå slutet av mitt liv?

Sånt som min åldersnoja triggas av:

När jag får fast mig själv med att tänka att SEN ska jag bli fräschare och mindre rynkig och inser att det är rätt osannolikt att nånting skulle bli bättre snarare än sämre utseendemässigt från och med nu. 

När mina barn nått en ålder som jag minns så tydligt hur det var att vara i och jag tycker att jag så nyss var där själv.

När jag träffar 20-somethings och tänker ‘ja men dom e ju ungefär i min ålder’ och förstår att nja.

När jag träffar 14 åringar och tänker ‘ja men hon e ju bara ett par år yngre än mig’ och inser att testa med 20. 

När jag inser att jag eventuellt börjar nå en ålder där man inte bara kan klä sig enligt principen ‘går det på dig ännu är det okej’ utan också måste ta med i beräknande hur ‘lämpligt’ det är för min ålder och i min roll som yrkesarbetande trebarnsmor. Jag är på väg mot pantertantstatus. 

När andra småbarnsföräldrar pratar om hur deras mommo eller till och med gamlamommo varit och skött deras barn och jag tänker på att vi inte har en enda av den äldre generationen i liv sen många år och att vi redan länge levt en verklighet där det är våra föräldrar, inte mor o farföräldrar, som använder rullatorer och bor på demensboenden.

När jag möter gamla skol eller studiekompisar jag inte sett på åratal och ser hur dom åldrats. Tantigheten och gubbigheten har börjat smyga sig in och jag  tänker men’ sådär gammal är väl inte jag?’ eller?

När jag ser hur jag börjar se ‘vuxen’ ut. Jag har tidigare sett väldigt ung ut för min ålder och fått höra det hela tiden. Ofta fått höra när jag var 30 och hade 3 barn att hur jag hunnit med dem då jag inte kan vara mer än 22 osv. Flickigheten har liksom suttit kvar i ansiktet länge för mig. Men nu. Nu möter jag nog en vuxen kvinna i spegeln och jag är inte säker på att jag är vän med henne. 

lillaanna
Vart tog den söta lilla flickan vägen? (och så är 70% av alla som läser den här bloggen för unga för att ens minnas den låten).